Den amerikanske konstnären Andrew Wyeth (1917-2009) skulle ha fyllt hundra år i oktober. Det uppmärksammas med en unik, retrospektiv utställning i USA. Det hade varit spännande att se hur hans måleri hade utvecklats om han hade levt i ytterligare hundra år.

Utställningen visades först i Wyeths hemstad Chadds Ford i Pennsylvania, och har nu rest vidare till Seattle Art Museum där den pågår fram till 15 januari 2018. Bland annat kan man se konstnärens sista målningar.

Wyeths allra sista målning ”Goodbye” föreställer 91-årspresenten han fick av sin hustru – ett segelloft på en kulle på Allen Island, Maine, med ett elegant galleri för Wyeths målningar. Han kombinerade tre olika medium i denna målning – blyerts, akvarell och tempera. Det förmedlar en känsla av lätthet, och en vacker, rofylld tacksamhet till sin fru. Det är en djupt personligt målning, och ändå tilltalar den en bred publik, liksom alla Wyeths verk.

Wyeth sade en gång, till sin livslånga vän och författaren till hans biografi Richard Meryman, om hustrun Betsy:

”Hon drog ur mig ett djup som jag tvivlar på att jag någonsin haft om jag inte hade träffat henne. Hon fick mig att gå in djupt i mig själv och tänka mycket emotionellt”. (“Andrew Wyeth: A Spoken Self-Portrait”)

Andra överraskningar i utställningen är en beskrivning av Wyeths besatthet av en stumfilm om första världskriget, ”Den stora paraden” i regi av King Vindor. Efter att ha tittat på den 180 gånger kontaktade han Vindor. Utställningen visar en 12 minuters utdrag ur en film som Vindor gjorde utifrån en intervju med Wyeth 1975.

De två männen samtalar om hur de båda förlitat sig till metaforer i den kreativa processen, och Wyeth avslöjar idéerna som han fått från Vindors film. Han tittade antagligen på den runt 500 gånger allt som allt. Man kan se hur den inspirerat honom i åtskilliga verk, inräknat en av hans mest kända, ”Winter 1946”, som föreställer en pojke som springer nedför en backe. Kompositionen påminner om filmens slutscen i vilken en amerikansk soldat haltar ned för en backe.

Wyeth kände sig manad att måla ”Winter 1946” en månad efter faderns begravning. Han hade sett en pojke, Allan Lynsch, springa som en galning nedför kullen nära järnvägsspåren där hans pappa och brorson hade omkommit när deras bil blev påkörd av ett tåg.

”Wyeth måste ha sett desperationen i Allan, som skulle ta livet av sig några år senare,” skriver konsthistorikern Henry Adams i utställningens katalog.

Wyeth mognade som målare med ”Winter 1946”, och den hjälpte honom att komma till rätta med den tragiska förlusten av fadern. Senare kom han att minnas att kullen ”verkade andas – den höjde och sänkte sig – nästan som om det var min faders bröstkorg”.

Det spelar ingen roll hur många gånger man har sett reproduktioner av Wyeths målningar – att se dem på riktigt är verkligen omskakande.

Målningen ”Thin Ice” ägs av en japansk konstsamlare. Den visar på Wyeths sympati för japanernas känsla för naturens ande och acceptans inför livets och dödens cykel; och en serie med teckningar och målningar av afroamerikaner som knappt setts tidigare.

Ett par målningar från Wyeths Helga-serie – däribland ”Black Velvet” som föreställer hans musa som lutar sig mot en svart bakgrund som om hon kommer ur en dröm – syftar tillbaka på hans förkärlek och behov av hemlighet, utrymme för lust och påfyllning.

Temperan ”Snow Hill”, som innehåller människor och nyckelplatser som Wyeth målade av i hela sitt liv under sin favoritårstid, var också en underbar överraskning. I likhet med ”Goodbye” ger den en känsla av beslutsamhet och fulländning. ”Snow Hill” verkar vara tagen från den ikoniska slutscenen i Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet”, när riddaren och hans följeslagare hand i hand leds iväg över en kulle.

Utöver ”Den stora paraden” var han besatt av andra filmer. Hyllorna i hans ateljé var fyllda med böcker om filmer och filmskapande, säger utställningens curator Patricia Junker från Seattle Art Museum.

– Wyeths samhörighet i den samtida konstvärlden var filmskapande, inte abstrakt expressionistiskt måleri. Han drogs till filmiska effekter som gick bortom historieberättande och fördjupades i karaktärernas psykologiska utforskande, säger Junker.

Medan utställningen i Pennsylvania fokuserade på Wyeths anknytning till plats, hem och närområde, fokuserar utställningen i Seattle på tid, på hur Wyeth passar in i 1900-talets kontext då han kom i kontakt med den dominanta konstformen film.

Tidlösa Wyeth

Wyeth målade i 75 år, både på 1900- och 2000-talet. ”Fåtalet andra konstnärers karriärer löper över hela den moderna eran så stadigt som Andrew Wyeths,” skriver Junker i utställningskatalogen.

Som son och elev till den framstående illustratören N.C. Wyeth gavs han varje tillfälle att bli konstnär, men han jobbade också för det, berättade han för Meryman. Att vandra över Chadds Fords kullar i Pennsylvania där han växte upp, eller i Port Clyde och Cushing i Maine, där han tillbringade somrarna, var aldrig slöseri med tid. Dessa platser var hans ständiga källa till inspiration. Somliga skulle fråga honom om varför han höll på med en målning i sex månader. ”Det är inte det”, sade han till Meryman. ”Det är en fråga om att bli involverad i saken som är viktig. Tid betyder verkligen inte någonting.”

Wyeths sökande var för att hans känslor skulle växa och fördjupas i det han målade – vare sig det var en trädgren, en ung kvinna, en flod, en åldrad krigsveteran, en tallkotte, en bonde, en kulle, eller vad än som satte fart på fantasin. Ibland gjorde han bara ett streck på ett papper en dag, och det stimulerade hans fantasi i flera månader. ”Jag gör mer måleri när jag inte målar….Jag börjar se en känsla byggas upp innan jag ens lagt den i tavlan,” sade han till Meryman.

När vi tittar på Wyeths målningar dras vi genast in i dem, de egna känslorna kan inte undgå att vecklas ut. Wyeths uppriktiga kreativitet och engagemang, hans sätt att helga människor och saker han älskade med färg, saker som vanligen skulle gå obemärkta förbi, är vad som gör hans målningar så tidlösa, gripande och expansiva.

– Andrew Wyeth var alltid populär hos publiken, det började redan tidigt i hans karriär. Det fortsatte hela hans liv och fortfarande idag, säger en av kuratorerna Audry Lewis på Brandywine River Museum i Pennsylvania.

– Det mest tillfredsställande med utställningen var att se att människor har reagerat på hans verk i olika lager. Jag såg några människor som gick härifrån väldigt emotionella, en del rördes till tårar. Istället för att se Wyeth enbart som den här målaren som målar lador och bondgårdar, reagerar de på ett djupare plan när de upptäcker att det finns mer känslor där än vad de först trodde. De speglar mer än bara den stora realismen i hans verk, sade Lewis.

Intensiv realist

Wyeth utsågs till ”USA:s största levande konstnär” i populär media (som Time Magazine). Hans målningar såldes till rekordpriser, och hans retrospektiva utställning 1966 och 1967 slog besöksrekord för levande konstnärer. Whitney Museum drog nära 250 000 besökare och uppmanade konstkritiker att bedöma fenomenet Wyeth, skriver Junker i katalogen.

Även om konstkritiker på den tiden såg ned på realism och kritiserade Wyeth för det, definierade han inte nödvändigtvis sig själv som realist per se.

”Jag skulle säga att realism i själva verket är den svagaste delen i mitt arbete,” sade Wyeth till Meryman. ”Det är det svårfångade som intresserar mig. Jag försöker fånga den abstrakta glimtens egenskaper och titta direkt på dem i bilden.” Med abstrakt glimt menade han de utvalda visuella elementen i den verkliga världen som han hade iakttagit och ville representera.

”Jag lägger in mycket i mitt arbete som är väldigt personligt för mig. Så hur kan publiken känna dessa saker? Jag tror att de flesta människor kommer åt mitt arbete genom bakdörren. De dras till realism och känner det emotionella och det abstrakta – och slutligen, hoppas jag, hittar de sin egen kraftfulla känsla.” Utställningen visade detta Wyeths citat från Richard Merymans bok ”Andrew Wyeth: A Spiken Self-Portrait”.

Konstnärsreaktioner

De två konstnärerna Jordan Sokol, akademichef på Florence Academy of Art i USA, och Carlos Madrid blev uppslukade av utställningen när de besökte den tidigare i höstas.

– Han manipulerar fullständigt allting som finns där, sade Sokol medan han betraktade Wyeths tempera ”Mother Archue’s Church”.

– Jag har lagt märke till hans otroliga känsla för design. Det blir trovärdig rymd, men det är väldigt personligt, tillade han.

Wyeth avbildade resterna av en åttakantig struktur som en gång var en kyrka som besöktes av ett litet afroamerikanska samhälle.

Om landskapsmålningen ”Hoffman’s Slought” sade Madrid:

– Han har skapat tillräcklig struktur här i fråga om design, och ändå lägger han även in element från det verkliga landskapet med små punkter och förändrar perspektivet. Det lilla huset är så långt borta och ändå kommer målningens plan emot dig – fantastiskt! Han skapade alla dessa perspektivplan. Jag tror att han jobbade mycket ur fantasin, säger Sokol.

De upplevde Wyeths förmåga att personifiera landskap och föremål, hans förmåga att bokstavligen dra in betraktaren i målningens scen. Deras reaktion speglade Wyeths beskrivning av sin kreativa process till Meryman:

”Du blir involverad tillräckligt långt och du känner det som att du är där inne. Du är verkligen i dalen. Du är där,” sade han.

Målningarna som Wyeth skapade under sina sista tio år är särskilt tillfredsställande. Han introducerade mer färger på sin palett, hans färgskikt ser enklare ut och hans stil är mer integrerad. Det är som att han hade släppt taget om sitt tidigare mörker.

Patricia Junker skriver i katalogen:

”De största målningarna gjorde han när han var som äldst. Han spände verkligen sina muskler. Han sade: ’Jag är fortfarande här’.