Inte så många stenkast från oss har vi ett fornminne, ett relativt stort gravfält från vikingatiden. Naturen har effektivt dolt fältet med övertorvade gravar. Och även den charmiga skylten är snart fornminnesmässig.
Även om jag inte har undersökt området så noga, man ser heller inte så mycket och kan bara ana sig till gravfältet, är själva kännedomen tillräcklig för att ge lite extra krydda åt tillvaron. Vårt lilla byområde är alltså bebott sedan långeliga tider.
När jag tittar ut genom fönstret i sydlig riktning vet jag att, bakom en stig genom skogen, fanns här under yngre järnåldern (vikingatiden) förmodligen en så kallad mångmannagård. Spännande fynd gjordes under 1700- och 1800-talen.
Gravfältet har dessutom inslag från äldre järnåldern, så hur länge människor har bott och verkat här vet ingen. Även numera löper bebyggelsen längs en grusås som binder samman kustregion med inland.
Allt detta sammantaget räcker för att sätta fantasi och nyfikenhet i rörelse. Vetskapen att det alltid finns saker att ägna sig åt ger en fin känsla. Tiden behöver inte ”slås ihjäl”.
Jag kan uppleva kontinuitet, samband och förankring. Visserligen är jag inte ”nordöstring” utan från norra grannlandskapet – men till Småland har jag kommit och här blir jag kvar. Vi sade samma sak, jag och hustrun, när vi kom till torpet för sju år sedan: ”Härifrån får de bära ut oss med fötterna före.” Man kan alltså säga att vi blivit jordade redan i livet.
Att vara jordad kommer alltmer att bli en förutsättning för sann mänsklig kraft och utveckling. Det är också svårt att se stjärnhimlen utan att stå stadigt på jorden. Frånvaron av störande gatubelysning underlättar dessutom anblicken av det väldiga universella.
Även om de inte hade kunskap om något specifikt fornminne kände huvudpersonerna i ”Vem älskar Yngve Frej?” till dessa saker. Och i avsaknad av ett riktigt fornminne i Bråtenbygden skapas ett sådant, detta genom en räcka händelser med skomakare Gustafsson i centrum.
När han vid bilvägen sätter upp en handmålad fornminnesskylt blir det liv i bortglömda Östentorp under en oförglömlig sommar. Och visst finns här minnen från förr – samtidigt som Gustafssons tilltag efterhand ger människorna initiativkraft och framtidstro tillbaka.
”Vem älskar Yngve Frej?” är en filmatiserad roman, skriven av den folkkäre författaren Stig Claesson, mest känd under signaturen Slas. Den skrevs 1968, under avfolkningsdecenniet, och filmades av Lars Lennart Forsberg några år senare, med premiär i TV2 i januari 1973.
Detta var under den tid SVT kunde producera intressanta dramatiseringar. Långserien ”Hem till byn” är ett annat känt exempel. Så genom SVT Play får man ändå ”något för pengarna”, en liten tröst efter att via skattsedeln ha blivit tvingad betala för SVT – vare sig man har en tv eller inte.
För den som inte sett ”Vem älskar Yngve Frej?” kan jag varmt rekommendera den. Förutom SVT Play finns en dvd-box med tre Slas-filmatiseringar. Filmen är ett godhjärtat tidsdokument fullt med både humor och allvar. Samtidigt är den en tidlös skildring av vad det innebär att vara människa i vår epok.
Filmen spelades in på kort tid med knappa resurser och med en särskild glöd i det lysande skådespeleriet. När Allan Edwall (skomakare Gustafsson) och Janne ”Loffe” Carlsson (fotografen Nisse Pettersson från storsta’n) tar en morgontidig fisketur i ekan är bara en av många minnesvärda scener.
Det skulle kunna vara vilken sjö, vilken eka och vilka karaktärer som helst – att hitta hem är alltid allmängiltigt.
Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!
