Gästkrönika: Lågintensiv terror i mitt land
Tankar från torpet
Krönikören upplever att alla partier som haft makten de senaste åren bär skuld till dagens problem i Sverige. Foto: Susanne W. Lamm


Min uppväxt var i ett relativt tryggt land, mycket beroende på att det var ett relativt homogent land. Under bara en generations liv har Sverige förändrats så kraftigt att det knappt går att känna igen, åtminstone inte i städerna.

Landet plågas numera ständigt av olika nedbrytande dåd. Allt på en skala från skadegörelse, bedrägerier mot svaga människor, smårån och inbrott till skräckregementen i ”no-go-zoner” och grova våldsbrott som gruppvåldtäkter, skjutningar och sprängämnesexplosioner.

Behövs knappast sägas så mycket mer. Bombardemanget av händelser går inte längre att tysta ned eller prata bort, även orsakerna är numera svåra att dölja. Jag kallar tillståndet för en lågintensiv terror mot befolkningen.

Det finns en växande minoritet svenskar och en hel del invandrare, som länge hissat varningsflagg. Själv hör jag till den gruppen sedan endast sju år tillbaka. Mitt uppvaknande skedde våren 2014 och jag ska en annan gång berätta hur det gick till.

Jag har dock varit med tillräckligt länge för att i mängd bli utsatt för falska hatiska tillmälen (från makten, deras pk–media och följare) och även se ren förföljelse av hederliga människor – som vi andra istället borde ha lyssnat på.

Tyvärr måste jag nu säga att vi troligen bara är i början av våldsprocessen. Det kan komma att bli mycket värre om inget grundligt och genomtänkt görs (alltså inte fler misslyckade och kostsamma integrationsprojekt). En början är att utan skygglappar se verkligheten; våga se och våga agera!

Häromveckan sköts det återigen skarpt på barn i Sverige, på allmän plats. Partiledarna tävlar som vanligt om vem som är mest upprörd, men inte ett ord från de flesta av dem, eller från gammelmedia, om eget ansvar för den uppkomna situationen.

För faktum är att de genom många beslut under lång tid har ett stort ansvar för all blodspillan och för allt lidande. De ansvariga har länge nog försökt framställa ”utvecklingen” som oundviklig – ”vi måste alla ta ansvar” och olika väl inrepeterade försvarstal som kanske fick sin kulmen med Reinfeldts flummigheter om ”den humanitära stormakten”.

Läget är mycket allvarligt och det verkar som att allt fler människor ändå ärligt börjar inse detta. Samtalsklimatet är definitivt friare idag, åtminstone hos vanliga människor.

Finns det någon enkel patentlösning? Nej, situationen har blivit komplex, men det finns en hel räcka med hittills ej provade åtgärder som sammantagna skulle kunna medföra att vi ”når botten” och vänder för att tillsammans kunna börja bygga land.

Och när ekonomin inte i onödan dräneras på pengar kanske vi åter kan ha polisstationer och tingsrätter öppna även i mindre städer. Våra äldre kan få riktig mat tillagad av kokerskor på plats samt att skolor och distriktssköterskor kan återvända till byarna – där vi väntar tålmodigt.

Åsikter som uttrycks i artikeln är skribentens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

 

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!