Fyrabarnsmamman: Våra barn tvångsomhändertogs – nu blir de sjukare och sjukare


I artikelserien "Röster från Sverige" berättar individer om något de har varit med om. Det här är den intervjuades egen version av händelsen. Eventuella åsikter reflekterar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Lisa Billö har väntat i flera månader på att hennes barn ska komma hem igen. Utan förvarning tog socialtjänsten barnen trots att läkarna intygar att föräldrarna tar hand om dem på bästa sätt. Nu är barnen isolerade och blir bara sjukare. Läs Lisas berättelse här. 

En helt vanlig onsdagskväll hände det som inte får hända. Hela familjen satt bänkade framför TV-programmet Mästerkocken. Vi hade dukat upp godsaker, så som vi gjorde varje vecka. De små hade börjat göra sig i ordning för sängen.

Kom från ingenstans

Även om det var sent reagerade vi inte på att det ringde på dörren. Det var ett fasligt spring i vårt hem som regel, av kompisar till barnen och med fyra barn blir det många kompisar. De flesta klev bara rakt in och kände sig som hemma. Men inte den här gången. Min yngsta öppnade.

Hela åtta personer tog sig in i vårt hem och berättade för barnen att de skulle följa med poliserna, i olika polisbilar, till olika institutioner.

Utanför stod fem uniformerade poliser och tre tjänstemän. Hela åtta personer tog sig in i vårt hem och berättade för barnen att de skulle följa med poliserna, i olika polisbilar, till olika institutioner. Barnen visste inte ens vad socialtjänsten var innan den här kvällen. Kvar stod vi. I total chock. Från liv och rörelse, till tomhet och ovisshet. Vem kunde föreställa sig att något sådant här kunde hända?

 

Detta var början på en mardröm som vi fortfarande inte vaknat upp ifrån. Det som följde sedan var tumult, kaos, frustration och en känsla av total rättslöshet. Någon utredning hade inte föranlett omhändertagandet. En sådan gjordes först i efterhand. Varken vi, barnen, vården eller andra med insikt fick komma till tals. Referenspersoner som användes felciterades och fick inte ändra den bild socialtjänsten bestämt sig för.

Bakgrunden är att vi under några år levde i ett mögelhus, vilket fick fysiska konsekvenser för oss som vi har lärt oss hantera. Kroniska sjukdomar och överkänsligheter har blivit bättre. Det finns läkarintyg på att vi gör det som är det bästa för barnen och följer vårdens rekommendationer. Ändå togs våra barn akut in för tvångs”vård” för att vi föräldrar skulle ha brustit allvarligt i omsorgen.

Barnen blir ifrågasatta och mår dåligt

Vi drunknade i skrivningar och ägnade dygnets alla vakna timmar åt att överklaga beslut, bemöta faktafel och utredningar där det klippts och klistrats. Mitt i allt befann sig fyra barn. Barn vars liv rycktes undan i ett ögonblick. Barn med kroniska sjukdomar och som snabbt försämrades som följd av tvångsomhändertagandet.

Det är ingen idé att berätta hur jag mår om de ändå inte tror mig.

Barnen som har läkarställda diagnoser och omfattande läkarstöd får nu uppleva en helt ny värld, där helt plötsligt ingenting fungerar och där de dagligen blir ifrågasatta.

”Jag orkar inte med att alla är emot mig”, säger vår 11-åring. Hon har helt gett upp. ”Det är ingen idé att berätta hur jag mår om de ändå inte tror mig” säger hon. Alla syskonen berättar samma sak.

 

De har kroppsliga symptom som värk, frossa, migrän, hjärndimma, yrsel, näsblod, trötthet, illamående och kräkningar. Symptom de inte hade innan. Det står tidigt klart att planen är att just ifrågasätta barnen, utsätta dem för sådant de blir sjuka av och på så vis bevisa att de inte alls har de diagnoser som vården säger. I stället för vårdens uppfattning kallas barnens hälsa återkommande för ”föräldrarnas uppfattning”.

Innan omhändertagandet hade barnen gjort en remarkabel återhämtning i sina kroniska sjukdomar, enligt läkarna. Men någonstans går det fel. ”Vården” som socialtjänsten står för, får inte önskad effekt. Barnen försämras.

Läkare anmäler socialtjänsten

Äldsta sonens läkare larmar. Hon säger att kommunens agerande går emot samtidig medicinsk bedömning och att det innebär ”stor medicinsk risk”. Eftersom kommunen agerar mot läkares inrådan och bortser från hans medicinska diagnoser, anmäler läkaren socialtjänstens agerande till Inspektionen för Vård och Omsorg.

 

Vi är många som reagerar och agerar. Uppslutningen bakom oss är total och nästan overklig. Vi får snabbt ett överväldigande stöd. Vi får hjälp med lagtexter, formuleringar och prejudikat. Olagliga beslut, faktafel och missförhållanden hittas och anmäls och överklagas.

För att släpper vi taget och tänker på hur barnen har det för en sekund bryter vi ihop. Stödet håller oss flytande.

Så här pågår det. Dag ut och dag in. För att släpper vi taget och tänker på hur barnen har det för en sekund bryter vi ihop. Stödet håller oss flytande.

Ett fatalt systemfel

Jag vill inte tro att det rör sig om onda krafter eller enskilda handläggare som vill oss illa. Jag vill tro att det handlar om ett fatalt systemfel. Till exempel fritidspolitiker som fattar beslut i ärenden där de helt saknar kompetens. Dessa sitter även i Förvaltningsrätten som nämndemän och bifaller socialnämndens ansökan om vård. Sedan tas barnen från sin säkra och kända miljö, splittras och placeras i en otrygg miljö.

De klumpas ihop med barn och ungdomar med omfattande psykosocial problematik som inte sällan angränsar till kriminalitet, deras mobiltelefoner och datorer beslagtas och de isoleras. Våra barn serveras dessutom bristfällig kost och ofta mat som de inte tål.

De får inte gå i skola, vilket gör att de får streck i alla ämnen. De får inte ha kontakt med nästan någon. Utifrån den här situationen görs observationer och bedömningar av barnen och av oss. Det ger ett felaktigt utslag.

Lägg sedan till att socialtjänsten försett boendepersonal med en på förhand bestämd bild av barnens problematik och att de gör egna medicinska bedömningar. När personalen börjar komma till insikt flyttas barnen. Som får börja om från början med att försvara sig och argumentera mot misstroende och ifrågasättande personal. Våra händer är bakbundna. Säger vi något används det emot oss.

Jag måste tro att något gott kommer ur det här. 

Nu måste vi föräldrar gå i ”terapi” för något socialtjänsten bestämt sig för. Som de inte har belägg för och inte kan visa eller motivera. Går vi inte i terapi får vi inte tillbaka våra barn. Vad vi skall komma fram till är naturligtvis också förutbestämt.

 

Kanske rör det sig om inkompetens och en mentalitet inom socialtjänsten som möjliggör ett så här oprofessionellt och stundtals olagligt agerande. Men i ett fungerande system hade det inte varit möjligt. Ett system som ser helheten kring barnet och låter alla delar samverka och samarbeta för barnets bästa. Ett som inte isolerar alla delar kring barnet.

Mitt arbete för att reformera socialtjänsten började den 31 januari, när barnen togs ifrån mig. Jag är säker på att mina barns livsöde kommer att leda till något bra. Jag måste tro att något gott kommer ur det här.