Annelie fick betala ett högt pris för sitt samhällsengagemang
Annelie Sjöberg utanför skolan där hon jobbade fram tills förra året. Foto: Privat


I artikelserien "Röster från Sverige" berättar individer om något de har varit med om. Det här är den intervjuades egen version av händelsen. Eventuella åsikter reflekterar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Annelie Sjöberg jobbade som språklärare på gymnasiet i nästan 20 år och engagerade sig politiskt i Centerpartiet. För ett år sedan talade hon vid den invandringskritiska "Folkets demonstration" i Stockholm. Efter det tvingades hon lämna både arbete och politik.

"Att bara ens antyda att vi kanske borde ta emot några färre än vad vi gjorde, gjorde att jag direkt stämplades som rasist och främlingsfientlig, och att jag hade fel värdegrund enligt vissa människor. Jag har aldrig uttryckt några sådana åsikter. Jag har ju haft elever med utländsk bakgrund så länge jag kan minnas, och jag har inte sett på dem på något annorlunda sätt än på andra människor."

"Jag skrev ett inlägg på Facebook. Jag uttryckte mig absolut inte negativt om de ensamkommande eleverna med invandrarbakgrund. Jag bara skrev att 'jag tror inte på att vi ska ta emot så här många när vi inte klarar av att integrera dem och ge dem bra undervisning'. Det blev ett rabalder utan dess like."

"Under hösten tillfrågades jag om att delta i 'Folkets demonstration'. Jag förstod att det skulle bli kontroversiellt, men inte så kontroversiellt som det faktiskt blev."

"Jag gick in och berättade för min chef att jag hade fått den här frågan, och att det kanske blir lite rabalder. Han hade vant sig vid att jag var en person som människor hade åsikter om. Han skrattade bara och frågade: 'Gör du det i egenskap av förälder, lärare eller politiker?' 'Jag gör det i egenskap av mig själv på min fritid.' 'Ja men då är det okej,' sa han."

"Alla skrev om den här demonstrationen som att den var full av nazister, att den var rasistisk och främlingsfientlig. De målade upp den som något den inte var. Det var ett gäng pensionärer, och vi kritiserade flera olika saker."

"När jag kom tillbaka efter demonstrationen på måndagen så var det jättetryckt stämning. Jag var så trött, så jag jobbade i en och en halv dag och sedan så sjukskrev jag mig resten av veckan."

"Rektorn ringde på torsdagen och sade att 'det kommer bli överläggningar om dig'. Jag kände i luften att nu är det någonting på gång. På måndagen när jag kom tillbaka blev jag direkt inkallad på rektorns rum. De sade till mig att 'du får inte undervisa mer'. 'Du får gå hem med lön tills vi har förhandlat mellan fack och kommun'."

"Det var fruktansvärt. Det går inte att beskriva. Det var som en mardröm."

"Jag var en obehaglig människa för att jag ifrågasatte kommunens politik och regeringens politik."

"Facket och kommunen stod på samma sida mot mig, det var så himla tydligt. De hade haft samtal. Det hade 'absolut inte med demonstrationen att göra', sade de. De ville få det till att jag hade samarbetssvårigheter, och så ville de hitta någonting att klaga på."

"De sade att jag röker, och att det är ett problem att jag luktade rök. Det var en anklagelsepunkt. På pappret jag fick var det ännu värre. Där står det svart på vitt att det 'upplevdes kränkande av elever och föräldrar att jag var kritisk mot feminism'. Jag hade också använt mailen för privat bruk vid ett par tillfällen. Det gjorde jag, det gör ju alla, det är inget konstigt. Vid ett tillfälle på 19 år hade jag lämnat in elevomdömen några dagar för sent på en lärplattform. Jag hade alltid muntliga betygssamtal med eleverna, jag hade haft det, eleverna visste precis hur det låg till, men jag hade ett datum då de senast skulle vara inne och jag var inte klar till just den dagen utan om de kom veckan därpå. Det var de tre anklagelsepunkterna de kunde titta på mig på 19 år."

"Det var så fullkomligt uppenbart att de bara ville bli av med mig. Jag sågs som en obehaglig person."

"När jag kom till den fackliga överläggningen hade min arbetskollega [fackrepresentant] tagit med sig en person från distriktet. De hade pratat ihop sig mot mig. Han hade redogjort för henne att han såg mig som en problematisk person. Jag gick in med facket i det här rummet, och jag kände att de här stod inte på min sida. De var mina motståndare."

"Så säger de så här, det här är så konstigt. Det börjar med att den här kvinnan från distriktet frågar så här: 'Tänker du spela in det här samtalet? Jag blev jätteförvånad så jag svarade 'nej, borde jag göra det?' 'Nä nä', sade hon, 'men om du skulle göra det hade vi gärna vetat om det i förväg i såfall'. Det lät ju väldigt märkligt. Idag ångrar jag verkligen att jag inte spelade in. Jag borde ha sagt 'nej, jag spelar inte in', och så borde jag ha spelat in det."

"Då säger de nämligen till mig: 'Så här är det: Kommunen vill inte att du ska jobba kvar, och vi har förhandlat fram ett erbjudande här. Du erbjuds 16 månadslöner om du säger upp dig på egen begäran. Om du inte gör det så har du en smutskastningsprocess att vänta dig. Man kommer göra allt som står i ens makt att måla ut dig, smutskasta dig, prata illa om dig och dra fram precis allting de kan'."

"Facket, det var meningen att de skulle företräda mig. Det är bara en mardröm. Det känns som en Kafka-roman."

"Regeringen har sagt nästan samma sak som mig, de stängde gränserna. Jag har sett hur politiker idag säger mer eller mindre exakt det som jag har hävdat i flera år nu. Det hjälper inte mig nu."

"Om jag får spå in i framtiden så kommer det snart att komma en insikt hos politiker, att vi behöver bli samlade och enade som ett land."

"Jag tror att vi genom att prata om de här sakerna har vi en större chans att faktiskt undvika polarisering och ökade klyftor."

"Människor litar inte längre på rättssamhället. Den tillit som svenskar alltid haft till myndigheter, politiker och så vidare, är ganska världsunik. Vi litar blint på att Försäkringskassan fattar rätt beslut, till Arbetsförmedlingen går man om man vill ha ett jobb, politiker tar hand om våra pengar och är hederliga. Den här tilliten håller på att försvinna, samtidigt som vårt rättssystem luckras upp."

"Människor mobbas ut från sina arbetsplatser. Man blir uthängd i media. Man är rättslös – man ringer polisen och anmäler brott men man får en lapp om att det läggs ned. Jag har blivit mordhotad och allt möjligt. Jag kommer inte längre att orka sitta i kö och anmäla, för jag vet ju att det ändå alltid läggs ned. Det är en hemsk känsla."

"Jag har varit respekterad och omtyckt och aldrig någonsin känt mig så här som jag gör nu. Nu är jag paria. Människor har slutat hälsa på mig på stan."

"Total otrygghet, man är helt ensam. Man kan inte lita på någon. Den du möter – är det din fiende eller är det din vän? Kan jag vända mig till en myndighet och verkligen lita på att jag blir rättvist och korrekt behandlad? Det här är tankar som jag aldrig någonsin har haft förut, att det skulle vara så i Sverige."