I artikelserien "Röster från Sverige" berättar individer om något de har varit med om. Det här är den intervjuades egen version av händelsen. Eventuella åsikter reflekterar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Maria siktade på en naturvetenskaplig forskarutbildning men fick sjukskriva sig för utmattningssyndrom. Fyra barn senare är hon ensamstående och fortfarande sjukskriven. Nu försöker hon klara vardagen i ett samhälle som är anpassat för mobilburna människor – inte för de som blir sjuka av den moderna teknikens strålning.

Maria bor i ett radhus i en svensk stad. Hon heter egentligen något annat, men har valt att vara anonym eftersom hon inte vill riskera att mista sin sjukförsäkring på grund av misstro mot överkänslighet mot strålning. Här berättar hon sin historia.

"Jag tyckte att det var så märkligt att jag inte alls kunde vara på vissa ställen. Jag fick yrsel, illamående och trodde att jag började få feber. Men bara på vissa ställen. Först tänkte jag att jag var för varmt klädd eller hade en infektion i kroppen. Jag försökte skylla på sådana saker. På bussen till exempel tänkte jag att jag kanske blev lite åksjuk. Men jag har ju åkt buss i över fyrtio år utan att bli åksjuk. Men det hände på bussen, på affären och på biblioteket."

"En gång var jag på väg att gå av bussen halvvägs. Jag tänkte: "Nu håller jag på att kräkas eller svimma. Frågan är vad som kommer först."

"Då funderade jag på om det finns någon gemensam nämnare mellan de här miljöerna. Jag kom på att bussen har wifi och på biblioteket sitter en router precis där man lånar böcker. Däremot var det konstigt att jag blev så dålig när jag gick och handlade, tills jag hörde en bekant säga att "på affären är det ju alltid så bra täckning, där har de ju wifi".

Då föll poletten ner. Jag testade den teorin ett tag och insåg att den stämde. När jag testade att ta bort allt som påverkade mig och undvika de miljöerna där jag mår dåligt, då märkte jag en enorm skillnad."

"Sitter jag framför datorn en stund så mår jag jättedåligt och kan inte sova någonting på en till två nätter. Det är samma sak med mobiltelefonen. Nu använder jag inte datorn eller mobiltelefonen alls."

"Det värsta är kanske att jag inte alltid kan vara mig själv. Det är liksom kola i hjärnan. Jag säger fel ord, fast jag egentligen vet vilket ord det ska vara. Jag mår dåligt och har ingen ork, kan inte tänka. I kontakten med folk så kan det kännas jobbigt."

"Men ibland måste saker göras, som att gå till apoteket, vårdcentralen eller att köpa kläder till barnen.

Jag märker att om jag åker till stan så får jag sota för det efteråt. Då mår jag dåligt i mellan ett dygn och en vecka. Det beror på hur mycket jag har utsatts för och hur lång tid. Vissa ställen är bättre än andra.

Det fungerar som ett glas med vatten. En viss mängd kan fungera. Men har jag redan varit utsatt för en mängd, då kan en liten mängd till göra att det blir för mycket. Det är då jag får reaktionen.

Jag kan tänka "det här går bra", men så plötsligt märker jag att jag får yrsel och behöver kräkas. Jag måste jag ut härifrån! Nu! Då har glaset fyllts upp till kanten och symptomen kommer."

"På affären hände det flera gånger, men efter att ha hållit mig borta länge hade jag glömt hur det var och gick dit igen. När jag kommit till frukten kom reaktionen "Åh nej, det var ju så här det kändes!" Det var bara att gå raka vägen för att betala och så ut. Det spelar ingen roll hur lite jag ska handla, det går inte. Nu får jag hjälp med handlingen."

"Jag känner mig frustrerad i den här situationen, maktlös.

Det som känns jobbigast är att jag inte kan göra sådant som jag tycker om, sådant som jag får energi av, för då mår jag dåligt. Jag måste välja hela tiden; "är det här värt det?" Om jag gör den här saken den här veckan då kan jag inte göra det eller det sedan...

Tänker jag på min yrkesbana, att jag skulle vilja forska, så känns det ouppnåeligt eftersom jag inte ens kan sitta nära en dator.

Min önskan är att få plats i samhället, att kunna röra mig fritt i samhället och få möjlighet att bidra. Hela samhället är ju byggt på den tekniken. Allting blir jättekrångligt."

"Det blir ju mer och mer att alternativen plockas bort i samhället, det krävs en internetuppkoppling eller en mobil för att utföra många samhällstjänster. Jag önskar att man behåller alternativa sätt."

"Jag är rädd för att bli misstrodd. Till läkare och försäkringskassa har jag nästan inte vågat säga någonting, av rädsla för att jag ska bli av med sjukpenningen. Jag nämnde för min läkare att jag mår dåligt på de här olika ställena, men hon trodde inte på min slutsats.

Å ena sidan vill jag förklara för människor varför jag reagerar som jag gör, eller be dem stänga av mobilerna, men det är inte alltid jag vågar av rädsla för att bli idiotförklarad. Då väljer jag ibland att bita ihop, vara tyst och må dåligt."

"Det finns hjälpmedel att få men dem har jag inte råd att köpa. Jag har en sjal, i bomullstyg med silvertrådar invävda. Den dämpar verkan, men tar inte bort helt och hållet. När jag provade den först var det vinter och jag tyckte att den kylde huvudet så obehagligt. Jag hade inga förväntningar på den. Men när jag satte på mig en mössa utanpå så kände jag efter stund: "Wow, vad lugnt allting blev".

När det gäller barnen så sker all information från skolan via internet. Vi har försökt hitta lösningar och vissa har varit tillmötesgående. De kan skriva ut information och skicka med barnet hem, men ibland kommer det lite sent. Det kan ju drabba barnen, till exempel om det är en friluftsdag som vi inte förberett oss för. Det känns väldigt jobbigt."

"Vissa dagar känns det här orättvist, som att hela samhällssystemet är emot mig. Hur jag än försöker lösa ett problem så går det inte. Men många gånger känns det som att jag får välja mellan att skratta eller gråta. Och jag blir inte piggare av att gråta. Då är det bättre att försöka se det komiska i situationerna och försöka anpassa mig."

"Jag skulle önska för framtiden att någon skulle ta sitt förnuft till fånga och inse att vi är ute på helt fel spår. Tekniken måste prövas innan människor utsätts för den. Jag skulle vilja se att utvecklingen gick åt andra hållet. Istället för att allting ska vara trådlöst med större och större kapacitet, så kunde man satsa på att utveckla kabelbunden teknik."

"När det gäller barnen känner jag att jag vill vara noga så att de inte utsätts för mer strålning än nödvändigt. Jag vill minska risken för att de också blir sjuka. Jag vill inte att de ska vara försökskaniner för en teknik som egentligen inte är beprövad och som har visat sig ge bland annat hjärntumörer och koncentrationsproblem.

Barns hjärnor är ju mer känsliga än vuxnas. Men det känns svårt eftersom samhället är uppbyggt på det, och alla andra barn har tillgång till datorer och telefoner."

"Jag önskar också att överkänslighet för el och strålning ska bli accepterat. Det är ingen som tittar konstigt på den som har brutit benet, och det borde inte det här heller vara.

Jag skulle vilja att samhället kunde göras människovänligt, med människovänlig teknik. Då kan el- och strålningsöverkänsliga röra sig i samhället igen och våra barn behöver inte vara försökskaniner."

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.