I år är det hundra år sedan Sista skrattet hade premiär. En film om den tyska kulturen och om vad social ställning egentligen är värd. Såväl klassisk som oortodox till sin form säger den oss något övergripande om filmen som konstform.

Med Sista skrattet ville F.W. Murnau åstadkomma ett verk som helt talade filmens språk, bortanför litteraturen och teatern. För att förverkliga denna vision använde han en ny teknik där kameran kunde vara i rörelse och samtidigt filma. Carl Mayers manuskript passade perfekt för detta anspråk, då det är en visuell berättelse med bara en enda textremsa.

Utöver de tekniska och filmiska anspråken ville F.W. Murnau i Sista skrattet även fånga en tysk anda av protestantisk relation till arbetet. Vi får följa en namnlös man som är dörrvakt på ett fint hotell. Mannen är storväxt och börjar bli gammal och efter att han har burit en tung väska sätter han sig ner för att vila, något som hans chef inte tolererar. Dörrvakten degraderas och förpassas ner till tvättstugan och toaletterna, något som får ödesdigra konsekvenser när det når familjens och grannskapets kännedom, och leder till att de börjar ringakta honom.