Roy Andersson fyllde nyligen åttio år. Hans filmskapande är en unik skildring av människans passivisering, ondska och relation till historien. Mitt i dessa mörka teman finns det en obeveklig empati och humor.

Är det något som kännetecknar Roy Anderssons gärning så är det en estetisk noggrannhet och ett allvar inför de etiska frågorna. Han debuterade 1970 med En kärlekshistoria. Men det var oväntat nog som skapare av reklamfilmer som han kom att utveckla sin särpräglade stil. Det karakteristiska för Anderssons filmer är en avlägsen statisk kamera, eftersom han anser att man får veta allt mindre om människor ju närmare man kommer dem. Bilderna rymmer därför bokstavligen den stora bilden. Signifikant är också att människorna i filmerna är symboler snarare än karaktärer. Detta manifesteras genom att de ofta har en blek sminkning. Ett tredje yttre drag är att dessa människor talar på ett monotont sätt, de tycks alltid vara utsatta för något socialt, samtidigt som de är påtagligt ensamma.

I Anderssons bok Vår tids rädsla för allvar finns att läsa: ”Enligt min mening präglas vår tid av utbredd och genomgripande nihilism som innebär brist på framtidstro och förakt för moraliska värden. Med läpparna finns det förvisso många som försvarar sådana värden, men ytterst få gör det i handling. Inte minst bland dem som är satta att förvalta och styra vårt samhälle och dess utveckling. Att det är så känner var och en. Yttringar av kvalitet och allvar blir påminnelser om detta faktum, och eftersom de är så sällan förekommande blir de överraskande och obehagliga påminnelser om det förhärskande fusket och ytligheten.”