Snart är det första advent. För oss som är troende är julen förstås en mycket speciell högtid. Men när man berättar att man är kristen möts man tyvärr alltför ofta av besvärade miner och kritiska röster.

Idag verkar många människor anse att det är helt okej att framföra sina egna åsikter, oavsett hur mycket de sårar andra. Det verkar som om de lever efter devisen att inget och ingen ska få hindra dem från att säga vad de tycker. Givetvis har alla rätt till en egen åsikt. Men att samtidigt nedvärdera människor som inte tycker likadant, är helt enkelt varken artigt eller att vara en god medmänniska.

Ibland drar jag mig för att berätta att jag är kristen, av rädsla för hur mottagarna ska reagera. Det har hänt att de som fått veta har blivit ganska otrevliga, närmast föraktfulla. Kanske har detta inte varit ett direkt förakt mot mig som person, utan mot religionen. Men saken är den, att när man tror på något, så upplevs kritik mot det man tror på också som en kritik mot det egna jaget. Man är ju själv så tätt sammanflätad med den tro, den livsåskådning, den värdegrund, som man lever sitt liv efter.