Dag Hammarskjöld (1905–1961) slutade sina dagar i ett flygplansvrak i Ndola i Nordrhodesia. Han föll bokstavligen ned från himlen och lämnade efter sig ett odaterat avskedsbrev och ett manuskript på arbetsbordet på sitt kontor i New York. Som FN:s generalsekreterare, frispråkig, orädd och lojal endast mot sitt samvete fick han snart många fiender – inte minst bland ledarna för världsliga stormakter och deras lydiga allierade. I det som blev boken ”Vägmärken” framträder en människa som brottas med sanningen och sina egna mänskliga tillkortakommanden – självkritiska egenskaper som är sällsynta över huvud taget och förmodligen obefintliga i offentligheten i dag. Han var ingen poet, men allt ärligt sökande tycks poetiskt till sin natur; tankarna i boken skimrar av ett existentiellt allvar. I sitt avskedsbrev beskriver han anteckningarna som ”mina förhandlingar med mig själv och Gud”. Teologi, ja – men en praktisk sådan. Psykologi, filosofi – en ensam människa under den öppna himlen på denna jord. Likheterna är slående med tänkare som Simone Weil och Blaise Pascal – kompromisslösheten, självuppoffringen. ”Det är mycket lätt att böja sig för stormakternas önskemål, det är en annan sak att göra motstånd”, säger Hammarskjöld, i ett tal i FN som ekar uppfordrande in i våra dagar.

Einar Askestad
Kontakta skribenten: [email protected]