Vart ska man ta vägen, frågar vi oss allt oftare hemmavid. Vid frukostbordet dök frågan senast upp. Vart ska vi ta vägen? Vi hade sett statsministern kvällen innan på teve, med ministern för civilt försvar och någon till förklara att vi skulle förbereda oss för krig. Ja, risken för krig var nu större än sedan andra världskriget, fick vi veta. ÖB stämde in, ja vi befinner oss i ett särdeles utsatt läge. Kungen satt där i publiken, liksom kronprinsessan. Kungen som publik? Kronprinsessan slumrade visst till. Ministrarna saknade slips, det är väl ledigt så det förslår? Här behövs inga andra högheter. Jag lade in två skivor i brödrosten, fyllde på med kaffe i kopparna, och såg för ett ögonblick på mina söner, som hellre leker på golvet än förblir vid frukostbordet. Vart ska man ta vägen?

Statsministern talade uppfordrande, med en underligt konstlad och för att inte säga teatralisk stämma. Tvärsäkert på ett nästintill infantilt vis, med inövade liksom robotliknande gester. Han talade om vad det innebär att vara svensk. Vi – de svenska medborgarna, från Tony med sitt hjärtproblem på PMU i Leksand till Mohammed, stolt och orädd militant islamistisk imam i valfri ort, säg i Växjö – måste nu inse situationens allvar och stå upp som en enda man och försvara våra svenska värderingar, vårt sätt att leva, och så vidare.