”Jag skulle vilja introducera er för två av mina vänner. De heter Sherlock Holmes och Dr Watson.” Det är så jag känner det när jag börjar berätta en historia. Jag ser på de här figurerna som mina vänner och det är mig ett stort nöje att introducera dem för min publik. Föräldrar och lärare kan ha samma upplevelse.

Att berätta historier är ett fint sätt att dela med sig av sin verkliga essens med andra, oavsett om det gäller ens barn eller en teaterpublik. Man kan börja med bilderböcker med bekanta sagor: läs högt eller återberätta med dina egna ord. Det ger dig chansen att hålla ögonkontakt med ditt barn och även att upptäcka vad som slår an hos honom eller henne. Det här är ibland det mest produktiva sättet att lära ut, eftersom man kan upptäcka betydelser och vilka val karaktärerna gör. 

Historieberättandet förstärker läsandet och utgör en kanal för språkkonst.

Jag menar inte att berättandet ska ersätta läsandet. Att läsa för barn bejakar det skrivna ordet och säkerställer processen från tanke till papper på ett kraftfullt sätt. Historieberättandet förstärker läsandet och utgör en kanal för språkkonst. Barn vars föräldrar berättar och eller läser berättelser för dem från en tidig ålder visar sig vara bättre på att läsa och blir bättre studenter senare. Forskare har upptäckt att de här aktiviteterna hjälper barnet att fysiskt aktivera områden i hjärnan som har hand om visualisering, föreställningsförmåga och kreativitet. Så förutom att ge barnen berättelsens innehåll hjälper man dem att utveckla förmågan att lära sig och att skapa.

Familjeberättelserna

En annan berättelseform är familjeberättelserna. Det handlar om små händelser i det egna livet, eller något som hände dina föräldrar, far- eller morföräldrar. Sådana berättelser ger barnet budskapet att han eller hon är tillräckligt viktig för att få ta del av familjens historia, och det ger också en känsla för hans eller hennes egna rötter.

Precis som med sagoberättandet behöver man komma ihåg en viktig regel: oavsett om det är en sann eller påhittad berättelse, så måste den vara underhållande. Man måste komma ihåg sin publik och ”översätta” materialet till lyssnarens nivå.

Börja enkelt med vad du vet, och berätta det med dina egna ord. Tänk på vad du mest vill att lyssnaren ska minnas och forma allting runt den centrala punkten. Om du gör något misstag, så må det vara. Lyssnarna kommer förmodligen bara att uppskatta dig mer. Säg bara ”Jag glömde att berätta att …” och fortsätt sedan. Ett annat sätt är att säga ”Men vad faster Johanna inte visste var att farbror Bengt redan hade köpt biljetterna”. Då får du in den information du glömde på ett lite dramatiskt sätt i berättelsen.

Lockar till mer läsning

Något annat som är trevligt är att skapa en berättelse tillsammans. Bli inte överraskad om den tar oväntade och konstiga vändningar. Njut av resan. Om det tar stopp så kan du alltid säga: ”Jag vet inte vad som händer sedan, vet du?” Om barnet inte vet så föreslå att ni går tillbaka i berättelsen och gör ett annat val: ”Tänk om Askungen inte hade tappat sin glassko?” Fortsätt därifrån.

Min pappa brukade berätta berättelser för mig och min bror. Eftersom han älskade böcker var många av hans berättelser baserade på gamla klassiker, mytologi och poesi. Hans berättelser fick oss att vilja läsa så att vi kunde lära känna karaktärerna i hans historier bättre. För att vi som barn skulle förstå hade han förenklat karaktärerna.

När vi mognade ändrade han sitt sätt att berätta, med tanke på sina åhörare. När jag sedan blev professionell historieberättare kunde jag inte komma ihåg pappas stil eller det exakta innehållet i hans berättelser, men jag ville ge samma sorts spänning och intresse för klassikerna.

Berättelser kan spegla kulturen

Dessutom kände jag att de klassiska historierna och myterna erbjöd en central kärna eller gemensamhet i ett samhälle som har blivit djupt uppdelat. Vi behöver dela med oss av berättelser som återspeglar vår kultur och hur vi har kommit till den här punkten. Berättelser reflekterar behoven i vår psykologiska och känslomässiga sammansättning.

Genom att illustrera de här gemensamma dragen i berättelser från olika länder och tider lägger vi grunden till förståelse och vänskap.

Samtidigt ger berättelser från många olika kulturer och tider insikt i de många olika sätt människor lever på och de olika sätt människor delar liknande drivkraft och begär. De här begären efter mat, ett riktigt hem, vänskap, kärlek och så vidare är ett gemensamt arv hos alla människor. Genom att illustrera de här gemensamma dragen i berättelser från olika länder och tider, genom våra egna förfäder eller påhittade karaktärer, lägger vi grunden till förståelse och vänskap.

Personligt berättande

Även mina mest allvarsamma berättelser har inslag av humor, och det är snarare karaktärerna mer än handlingen som fascinerar mig som berättare. Varje berättare ger en ny ”twist” på berättandet, eller målar upp olika sidor hos karaktärerna.

Ditt innersta visar sig både i urvalet av material och i lyssnandet och diskussionen mellan dig och ditt barn. Fråga ”Vad kunde hon annars ha gjort?” eller ”Tycker du att han gjorde det rätta?” och du kommer att få intressanta svar.

Vi lever alla i ett högt tempo. Alice i Underlandet sade ”Det krävs att du springer allt vad du kan bara för att hålla dig på ett och samma ställe.” Att berätta berättelser ger dig utrymme att stanna av en stund, att fokusera och presentera det som är viktigast för dig på ett sätt som varken är hotfullt eller använder pekpinnen. Det gör det möjligt att dela den största gåvan man kan ge: dig själv.

Jim Weiss är författare och historieberättare. Han har framträtt över hela världen och har mottagit över 100 utmärkelser för sina inspelningar av berättelser från historian och klassisk litteratur. För mer information se JimWeiss.com