#MeToo, ja så är det och jag blir så berörd av alla som varit utsatta … känner den kollektiva sorgen som väller fram.
Så mycket läkning i det. Att så oerhört många kvinnor står upp och säger att ”jag var också utsatt för sexuella kränkningar eller sexuellt våld” är enormt empowering.
Jag är inte förvånad, har sett och hört mycket innan. Var även ansvarig utgivare under fem år på 1990-talet för Sveriges enda facktidning för sexuella övergrepp mot barn och kvinnor (på Stödcentrum mot incest). Där var förövarna oftast samhällets stöttepelare; advokater (även HD), läkare, professorer, affärsmän. Alla klarade de sig, ingen dömdes förutom en greve där dottern tog det till domstol och han fick fängelsestraff i flera år.
Med detta vill jag säga att vi kommer ur ett samhälle som uppifrån är alltför tolerant mot sexuella kränkningar och våldtäkter. Dags att ändra på det.
Att nu tala om detta svåra tar skulden av en. Vi kan bära bördorna tillsammans och framförallt måste detta gigantiska komplex ut ur garderoben. Som skett de senaste dagarna.
Jag blir glad över att många män ser och förstår. Det är läkande att läsa de empatiska och förlåtande saker som skrivits av flera män. Även om de som upprepat gör grövre saker väl knappast kommenterar …
Min upplevelse är dock att de allra flesta män i min omgivning varit bra och justa. Viktigt att få fram det också. Män är byggare och beskyddare, och så är alla männen kring mig nu.
I mitt vuxna liv har det dock skett något varje decennium, (blottare, grova ord, otillbörliga inviter, pressade situationer, seniora forskare som ville att jag skulle följa med på hotellrummet efter konferenser). Men efter en barndom med våldtäkter var jag på min vakt. Utsatte mig inte för potentiellt farliga situationer, hade ett sjätte sinne för när en predator var i närheten. Luktade det … Och utstrålade nog något, för hade någon försökt ge sig på mig hade jag nog gett igen allt det som jag inte kunde som flicka – och det hade blivit bärsärkagång.
Det var detta som räddade mig när två män jagade mig i öknen för åtta år sedan. Jag sprang för livet och var paniskt livrädd, men när ene mannen ropade till sin hund ”Go get the pretty lady” blev jag rasande och tvärstannade och vrålade till dem att ha koll på sin hund. Blev jagad av en schäfer som barn och avskyr det. De blev helt paffa och kom av sig, så jag fick det momentum jag behövde för att springa ifrån dem. Har nog aldrig någonsin sprungit så fort, så länge, vet inte var kraften kom från.
Hade jag inte klarat det så hade jag inte varit här idag … Kvinnor hittas döda i öknen i Coachella Valley hela tiden, det ligger två timmar öster om Los Angeles. Och jag var ändå bara en kilometer från bostadsområden. Min ilska räddade mig. Gick aldrig själv i öknen igen sen.
Så är verkligheten för oss kvinnor, och man lär sig att ha ögon i nacken.
Det som inte knäcker en gör en urstark – men läkning, värdighet och självkärlek är vägen att gå. Och det har tagit så lång tid … Men nu är det läkningens tid, århundraden av smärta ska läkas så vi kör på.
Att tala om och belysa verkligheten är första steget i tillfrisknande.
Vi läker nu – Tillsammans.
Dr. Sanna Ehdin
Sanna Ehdin är doktor i immunologi, forskare, författare och föreläsare inom hälsa. Under de senaste tjugofem åren har hon ägnat sig åt självläkning och systemhälsa, vilket innebär att se till helheten och sambandet mellan kroppen, tankar, känslor, själen och hälsan. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.
