Det är alltid en alldeles särskild känsla att vakna upp på julaftonens morgon. Dagen rymmer så många förväntningar. Det nya möter det gamla. Traditionen från förr finns kvar men jag låter den försiktigt umgås med nya vanor.
För mig har det alltid varit en särskild lyster över julafton. Så länge jag kan minnas har jag älskat julen och allt som har med den att göra. Jag älskar adventsljusstakarna som lyser upp i mörkret, glöggen och de goda bakverken, alla samkväm inomhus med vänner och familj, julkalendrarna, och snön som faller och gör världen vit. Men framför allt älskar jag julaftonen, för att det är en av de få dagar på året då familjen samlas och verkligen ägnar sig åt varandra helt utan distraktioner.
Givetvis träffar man sin familj även andra dagar på året. Men ofta är detta under mindre ordnade former där mobiler och annat distraherar. Men på julafton är den enda uppgiften, för var och en, att umgås och vara närvarande. Det gör mig lycklig att tänka på. Och det ger mig trygghet att veta att julaftonen är den enda dagen på året som man vet precis hur den ska bli. Där allt är som det alltid har varit.
Nu är kanske inte allt som det alltid har varit, så är det ju. Min mormor och morfar är borta sedan länge. De var en självklar del av julen och givetvis fattas de mig. Och varje år tänker jag förstås tillbaka på det som varit och på hur fint det var på den tiden.
Under min barndoms julaftnar brukade mormor och morfar dyka upp till julmiddagen. Morfar var finklädd så som han alltid var på helgdagar, med skjorta, väst och slips med flygvapnets emblem på. Han var inte alltför glad i att titta på Kalle Anka klockan tre och hans tittande följde alltid samma mönster. Jag visste att han skulle sitta kvar de första tjugo minutrarna, för att därefter bli otålig och börja se sig om i huset. Men han tyckte om de små mössen som hjälper Askungen. Då skrattade han gott, även om han också var lite generad för att han satt och tittade på ett klipp från en film för små flickor.
Varje år kom jultomten. Morfar brukade agera tomte och jag förstod tidigt att det var han, för förklädnaden var helt enkelt inte tillräckligt bra. Han tog på sig sin tomtemask och luva och gummistövlar och fyllde en jutesäck med paket. Någonstans bakom den ganska bisarra masken fanns min fina morfar.
Men han kom inte in till oss, för han trodde att då skulle jag förstå att det var han. Så därför klev han in genom dörren framåt fyratiden, sade ”Ho ho ho” och räckte över säcken till mig. Sedan tackade han för sig. Några minuter senare var han tillbaka igen och vi öppnade paketen tillsammans.
Men så en jul, kom den riktiga tomten till oss! Julaftonen till ära hade vi nära vänner på besök, och när mannen i sällskapet gick ut för att hämta något som han glömt kvar i bilen, så tänkte jag inte mer på det. Men efter en stund kom en rödklädd farbror in genom dörren. Och jag blev så förstummad att jag inte ens märkte att denne tomte också bar en mask.
Jag känner fortfarande hur härlig den var, den naiva känslan hos barnet som tror på tomten och som får träffa honom.
Jag kommer inte ihåg så mycket från det året, jag var ju så liten. Men något som har etsat sig fast i mitt minne är den underbara upplevelsen av att ha fått träffa den riktiga tomten! Jag känner fortfarande hur härlig den var, den naiva känslan hos barnet som tror på tomten och som får träffa honom.
Min slutsats då var att varje barn bara får träffa den riktiga jultomten en gång i livet. Tomten är alldeles för upptagen för att besöka alla barn, tänkte jag. Och därför måste han delegera ansvaret till andra, till exempel till min morfar.
I dag är jag på en annan plats i livet, i ett annat hus och till stor del med nya människor. Men jag tänker tillbaka på de gamla jularna med lycka. Mina jular har alltid varit vackra, då som nu.
Kontakta journalisten: [email protected]
