Anklagelserna om att Kinas kommunistregim i hemlighet systematiskt dödar samvetsfångar för deras organ, en fråga som nyligen togs upp i en debatt i Sveriges riksdag, vägrar att tystna. Det har genom åren till och med framträtt sällsynta ögonvittnen, som med risk för sina liv berättat om vad de sett. 

– Alla organ var inte sålda, vissa var på lager, berättade ett ögonvittne, en polis som arbetade för staden Jinzhous byrå för offentlig säkerhet i Liaoning-provinsen i nordöstra Kina.

– Hornhinnor, njurar, hjärtan... de tog till och med hjärnor, jag vet inte vad de skulle ha dem till.

Polisen talade med utredare för frivilligorganisationen World Organization to Investigate the Persecution of Falun Gong (WOIPFG) 2009. För att inte röja hans identitet har polisens namn hemlighållits. Han vet att Kinesiska kommunistpartiet skördar organ, och han medger att han "många gånger" har deltagit i tortyr av Falun Gong-utövare, men detta var första gången han bevittnade en tvångsorganskörd – och det blev för mycket för honom.

Han upplevde en enorm psykologisk stress efter att ha observerat det blodiga brottet. Han gick med på att ge en 30 minuter lång intervju med en utredare från WOIPFG i december 2009. Det var tredje gången som organisationen hade försökt få till stånd en intervju med honom.

Organstölden började klockan 17 den 9 april 2002 och pågick i tre timmar.

I en operationssal belägen på 15:e våningen i ett militärsjukhus i Shenyang hölls en kvinnlig Falun Gong-utövare i 30-årsåldern, som gripits på grund av sin tro.

– Vi hade förhört och brutalt torterat henne under en vecka redan, berättade polisen.

– Hennes kropp var täckt av otaliga sår och ärr. Vi hade chockat henne med elpistoler vilket hade gjort henne oförmögen att röra sig.

Två militära kirurger gick in i rummet. Den äldre var från sjukhuset i fråga, Folkets befrielsearmés allmänsjukhus för Shenyangs militärområde, den yngre var utexaminerad från Andra militärmedicinska universitetet.

Ögonvittnet säger att kirurgerna började skära i kvinnan medan hon fortfarande levde, utan att använda någon bedövning.

– De höll skalpellen vid hennes bröstkorg. Deras händer skakade inte alls.

– [Hon] sade, ni kan döda mig. I grund och botten menade hon att ni kan döda mig, men kan ni döda hundratals miljoner av oss, människor som förföljs på grund av att de tror på någonting gott. I det ögonblicket tvekade läkarna, militärläkarna. De gav mig en blick, sedan nickade de mot varandra. Militärläkaren fortsatte med blodådern [...] först togs hjärtat ut och sedan njurarna. När de skar in i ett kärl till hjärtat gick hon in i konvulsioner. Det var fasansfullt [...] Jag kan inte fortsätta prata om det här.

När man bad om kvinnans namn var polismannen rädd att han skulle avslöja sig om han gav det.

– Jag kan inte säga det, för vi var bara några stycken där i operationssalen.

Offret hade torterats och våldtagits i en månad innan hon dödades

Polisen från Jinzhou var 22 år vid tidpunkten för organstölden. Han sade att kvinnan var mellanstadielärare. Hon var gift med en fabriksarbetare, och de hade en 12-årig son.

– Före sin död hade hon utsatts för ett obeskrivligt sexuellt våld. Många av poliserna är väldigt sexuellt perverterade.

Polisen berättade att tortyren inte ägde rum i polisens lokaler, utan i ett hotell som polisbefälen hade hyrt som ett "träningscenter". Det var ett inofficiellt, så kallat "svart fängelse".

– Vi hyrde tio rum i en byggnad, de gjorde dessa saker i den byggnaden.

Han vittnar om att han aldrig själv hade skadat kvinnan, men att han känner en stor ånger över att han inte kunde rädda henne.

– Alla andra poliser var högre uppsatta än jag, jag kunde inte rädda henne.

– Det fanns andra saker som var ännu värre [...] jag känner att jag har en skuld till henne, när jag tänker tillbaka till det ögonblicket så känner jag att jag har en skuld till henne. Jag kunde inte rädda henne.

Polisen påminner sig om vad som gick igenom hans huvud den dagen då det statligt sanktionerade mordet ägde rum:

– Vid den tiden var min pistol laddad. Jag hade också den tanken, jag hade tio kulor i mitt vapen och det var fem personer i det rummet. Jag ville skjuta dem alla.

Polismannen sade att han rasande skrek till kirurgerna: "Är ni fortfarande människor?!"

Den 22-årige polisen kritiserades sedan av ledaren för Byrån för offentlig säkerhets politiska kontor och blev degraderad. Han lämnade byrån och blev senare en lokal offentlig tjänsteman.

När utredaren berömde ögonvittnet som "en stor man" för att han vågat berätta, höll han inte med utan sade att han är "en avskyvärd person" och att han känner mycket skuld över att ha blivit indragen i partiets folkmordspolitik.

– Jag skulle önska att fler människor som jag talade ut; att fler skulle ha modet att berätta sanningen, lade han till. 

 

Den här förföljelsen har pågått i 19 år – känner du till den?