loading
Krönika

Den sexuella revolutionen – hur påverkades barnen?

Paul Adams

Som dårar kastade vi oss in i det. Jag blev myndig på 1960-talet, fick min doktorsexamen på 1970-talet och undervisade studenter i socialt arbete (mestadels på magister- och doktorandnivå) fram till pensioneringen 2011.

Under första perioden av den sexuella revolutionen hyllade jag och mina studenter revolutionen främst som en period av frigörelse för vuxna, särskilt kvinnor, från traditionens, lagens och konventionens begränsningar.

I den mån vi överhuvudtaget övervägde revolutionens effekter på barnen, familjen och samhället minimerade vi dem eller såg dem som enbart positiva. En enkel skilsmässa skulle befria barn från att behöva växa upp i kärlekslösa, konfliktfyllda familjer. Tack vare p-piller och abort skulle alla barn vara ”önskade". Barnen skulle befrias från stigmatiseringen av sina föräldrars skilsmässa eller sin mammas ogifta status, hennes samboförhållande med en utomstående man eller andra icke-traditionella familjestrukturer.

Vi tänkte inte på allvar över den kommande nedgången av fertiliteten och minskningen av familjer. Hur skulle barnen påverkas av att tillbringa – vilket många av dem nu gör – åtminstone en del av sin barndom utan en eller båda sina biologiska föräldrar? Hur skulle den sociala inverkan av faderlöshet bli, att växa upp med få eller inga syskon, av att ha få kusiner, fastrar, farbröder eller minimalt engagemang från faderns sida av familjen?

Ibland, särskilt i slutet av 1900-talet, hördes en och annan familjeforskares varningar, men alltför få av oss funderade ingående på dessa frågor.

Förnekelse

Dessa frågor är kärnan i nästan alla sociala problem som socialarbetare tar upp. Ändå hade mina elever och jag svårt att diskutera dem uppriktigt, utan tvekan till stor del på grund av att många eller de flesta av oss var direkt påverkade av dem i en värld av skilsmässor, sex före äktenskapet, samboförhållanden och ensamt föräldraskap.

Det fanns också en oro för att om man uppmärksammade de negativa effekterna inom utbildning, brott och straff, arbetslöshet, mental hälsa och nästan alla andra sociala indikatorer, till följd av splittrade familjer och faderlösa barn, så skulle det stigmatisera ensamstående mammor, barn födda utanför äktenskapet och samboende par.

Så vi pratade, inte om familjen, utan om familjer, och att en slags familjestruktur var lika bra som en annan, och att det var diskriminerande att säga något annat. Vi kunde kräva mer offentliga resurser för att tillgodose ensamstående mammors och deras barns behov, och berömma de heroiska insatserna som sådana mammor gjorde, men inte oroa oss för att sådana familjestrukturer i sig själva missgynnade barnen, eller att regeringen finansierade och sporrade fenomenet genom att ersätta pappornas roll som familjeförsörjare och beskyddare.

Många av oss såg ett sådant beroende av regeringen som att befria kvinnor och barn från beroendet av män. Vissa beskrev äktenskapet, i tidens anda, som en ”licens att slå" – och förbisåg forskningsbevisen som visade att kvinnor var tryggare inom äktenskapet än i någon annan typ av förhållande, som till exempel samboförhållanden. Barn var mest utsatta för våld och övergrepp när de bodde med sin mamma och hennes partner som inte var barnens biologiska far.

Läroböcker som användes inom äktenskaps- och familjeutbildningar behandlade äktenskapet som patologiskt snarare än så som det hade förståtts sedan det erkändes i de första lagböckerna för årtusenden sedan – som den optimala miljön för att uppfostra barn och garantera faderns ansvar. De fortsatte att lära ut dessa snedvridna föreställningar och utsätta hundratusentals studenter för sin ideologi långt efter det att forskare av alla politiska övertygelser hade påvisat deras felaktighet.

Mot alla bevis fortsatte författare, förläggare och professorer att bevara en falsk berättelse om äktenskapet och barns behov som om det vore baserat på fakta.

Barn i splittrade familjer

I sin nya och viktiga bok, "Primal Screams: How the Sexual Revolution Created Identity Politics", visar Mary Eberstadt hur barnen till ”den sexuella revolutionens barn” reagerade på denna modiga nya värld med ursinnigt raseri.

De gick mot vuxen ålder i ett tillstånd av panik över sin identitet. De hade förlorat upplevelsen av en naturlig, intakt familj, inte på grund av krig eller sjukdom utan på grund av sina föräldrars sexuella konsumtion. I den processen berövades de ett tydligt svar på frågan "Vem är jag?”.

Tidigare generationer, säger Eberstadt, hade svarat på den frågan utifrån sina förväntningar om att de skulle växa upp i en familj – förväntningarna på att de själva skulle ha barn och familj, att föräldrar och syskon och släkt skulle förbli deras viktigaste nära omgivning, och att det därmed var en tragedi att inte vara en del av en familj.

Eberstadt diskuterar många aspekter av familjens ”stora splittring” och de arga reaktionerna som kom till följd av den.

Unga människor vars behov åsidosattes när de var småbarn – liksom barn till anonyma spermadonatorer som medvetet avlades med avsikten att de skulle växa upp faderlösa, utan kunskap om eller kontakt med sin egen biologiska far— hittade i vissa fall sin egen röst som unga vuxna.

Till skillnad från adoption, som utvecklats som ett sätt att förse barn med en fungerande familj med föräldrar, var syftet med en surrogatförälder att uppfylla de vuxnas önskemål, inte barnens behov. Men de här barnen växte upp och uttryckte offentligt sin upplevelse av förlust i organisationer som The Anonymous Us Project.

En av de tydligaste manifestationerna av ilskan och förlusten av att inte känna tillhörighet, är den djupgående förändringen i popmusiken som de här ungdomarna förde upp på listorna. Det var inte längre en musik som bröt med föräldrarnas ungdom, utan en musik av övergivenhet, säger Eberstadt. Det var en ilska – starkast uttryckt, men inte enbart, av rap-stjärnan Eminem – riktad mot föräldrar, särskilt fäder, för att ha brutit upp sina familjer och lämnat dem att växa upp med en ofullständig barndom.

Som Eberstadt uttrycker det: ”Under samma tid som progressiva och politiskt korrekta vuxna utpekade Ozzie och Harriet (en amerikansk TV-serie med traditionella familjeideal- och värderingar) som artefakter av 1950-talets förtryck, har miljoner amerikanska tonåringar omhuldat en ny generation musikidoler vars gemensamma budskap i musiken var vreden över att inte ha haft en kärnfamilj, och hur det har påverkat dem”.

I vissa fall, särskilt på högskolor, tog identitetsraseriet irrationella, förpubertala former. De demonstrerande ungdomarna uppförde sig som barn som hade raseriutbrott, skrek ut sina åsikter i högtalarna, gråtandes, skanderandes, och vissa tejpade sina munnar som om det var de som tystats snarare än att de var dem själva som tystade.

Fråntagna en identitet förankrad i familjen, tog de unga till sig alternativa icke-familjsidentiteter, menar Eberstadt – definierade jaget i termer av kombinationer eller blandningar av ras, kön, sexualdrift och "genus" – med en del intressanta resultat.

I sin grovhet, vulgaritet och stridslystnad, säger Eberstadt, har feminismen i sin senaste fas själv antagit några av de mer motbjudande dragen hos den "giftiga maskuliniteten" som den motsätter sig. Feminismen uppmuntrar ”rutinmässigt kvinnors omvandling till att bli som män”. Budskapet som ständigt ges till kvinnor är att de måste bete sig som män för att lyckas. Det är ett budskap som, långt ifrån att befria kvinnor, fångar dem i paradigmet av att vara ”misslyckade män”.

Det här är, en generation senare, några av de negativa effekterna av den sexuella revolutionen, som vi rationaliserade till att vara något i allas intresse. Men det var, mer än något annat, en föräldraskapets revolution – där barnens behov blev underordnade de vuxnas intressen.

Paul Adams är forskare och professor emeritus i socialt arbete vid University of Hawaii. Han är medförfattare till boken "Social Justice Isn't What You Think It Is”, och har skrivit mycket om social välfärdspolitik samt om professionell etik.

Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna och utgår från ett amerikanskt perspektiv. De återspeglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading
Krönika

Den sexuella revolutionen – hur påverkades barnen?

Paul Adams

Som dårar kastade vi oss in i det. Jag blev myndig på 1960-talet, fick min doktorsexamen på 1970-talet och undervisade studenter i socialt arbete (mestadels på magister- och doktorandnivå) fram till pensioneringen 2011.

Under första perioden av den sexuella revolutionen hyllade jag och mina studenter revolutionen främst som en period av frigörelse för vuxna, särskilt kvinnor, från traditionens, lagens och konventionens begränsningar.

I den mån vi överhuvudtaget övervägde revolutionens effekter på barnen, familjen och samhället minimerade vi dem eller såg dem som enbart positiva. En enkel skilsmässa skulle befria barn från att behöva växa upp i kärlekslösa, konfliktfyllda familjer. Tack vare p-piller och abort skulle alla barn vara ”önskade". Barnen skulle befrias från stigmatiseringen av sina föräldrars skilsmässa eller sin mammas ogifta status, hennes samboförhållande med en utomstående man eller andra icke-traditionella familjestrukturer.

Vi tänkte inte på allvar över den kommande nedgången av fertiliteten och minskningen av familjer. Hur skulle barnen påverkas av att tillbringa – vilket många av dem nu gör – åtminstone en del av sin barndom utan en eller båda sina biologiska föräldrar? Hur skulle den sociala inverkan av faderlöshet bli, att växa upp med få eller inga syskon, av att ha få kusiner, fastrar, farbröder eller minimalt engagemang från faderns sida av familjen?

Ibland, särskilt i slutet av 1900-talet, hördes en och annan familjeforskares varningar, men alltför få av oss funderade ingående på dessa frågor.

Förnekelse

Dessa frågor är kärnan i nästan alla sociala problem som socialarbetare tar upp. Ändå hade mina elever och jag svårt att diskutera dem uppriktigt, utan tvekan till stor del på grund av att många eller de flesta av oss var direkt påverkade av dem i en värld av skilsmässor, sex före äktenskapet, samboförhållanden och ensamt föräldraskap.

Det fanns också en oro för att om man uppmärksammade de negativa effekterna inom utbildning, brott och straff, arbetslöshet, mental hälsa och nästan alla andra sociala indikatorer, till följd av splittrade familjer och faderlösa barn, så skulle det stigmatisera ensamstående mammor, barn födda utanför äktenskapet och samboende par.

Så vi pratade, inte om familjen, utan om familjer, och att en slags familjestruktur var lika bra som en annan, och att det var diskriminerande att säga något annat. Vi kunde kräva mer offentliga resurser för att tillgodose ensamstående mammors och deras barns behov, och berömma de heroiska insatserna som sådana mammor gjorde, men inte oroa oss för att sådana familjestrukturer i sig själva missgynnade barnen, eller att regeringen finansierade och sporrade fenomenet genom att ersätta pappornas roll som familjeförsörjare och beskyddare.

Många av oss såg ett sådant beroende av regeringen som att befria kvinnor och barn från beroendet av män. Vissa beskrev äktenskapet, i tidens anda, som en ”licens att slå" – och förbisåg forskningsbevisen som visade att kvinnor var tryggare inom äktenskapet än i någon annan typ av förhållande, som till exempel samboförhållanden. Barn var mest utsatta för våld och övergrepp när de bodde med sin mamma och hennes partner som inte var barnens biologiska far.

Läroböcker som användes inom äktenskaps- och familjeutbildningar behandlade äktenskapet som patologiskt snarare än så som det hade förståtts sedan det erkändes i de första lagböckerna för årtusenden sedan – som den optimala miljön för att uppfostra barn och garantera faderns ansvar. De fortsatte att lära ut dessa snedvridna föreställningar och utsätta hundratusentals studenter för sin ideologi långt efter det att forskare av alla politiska övertygelser hade påvisat deras felaktighet.

Mot alla bevis fortsatte författare, förläggare och professorer att bevara en falsk berättelse om äktenskapet och barns behov som om det vore baserat på fakta.

Barn i splittrade familjer

I sin nya och viktiga bok, "Primal Screams: How the Sexual Revolution Created Identity Politics", visar Mary Eberstadt hur barnen till ”den sexuella revolutionens barn” reagerade på denna modiga nya värld med ursinnigt raseri.

De gick mot vuxen ålder i ett tillstånd av panik över sin identitet. De hade förlorat upplevelsen av en naturlig, intakt familj, inte på grund av krig eller sjukdom utan på grund av sina föräldrars sexuella konsumtion. I den processen berövades de ett tydligt svar på frågan "Vem är jag?”.

Tidigare generationer, säger Eberstadt, hade svarat på den frågan utifrån sina förväntningar om att de skulle växa upp i en familj – förväntningarna på att de själva skulle ha barn och familj, att föräldrar och syskon och släkt skulle förbli deras viktigaste nära omgivning, och att det därmed var en tragedi att inte vara en del av en familj.

Eberstadt diskuterar många aspekter av familjens ”stora splittring” och de arga reaktionerna som kom till följd av den.

Unga människor vars behov åsidosattes när de var småbarn – liksom barn till anonyma spermadonatorer som medvetet avlades med avsikten att de skulle växa upp faderlösa, utan kunskap om eller kontakt med sin egen biologiska far— hittade i vissa fall sin egen röst som unga vuxna.

Till skillnad från adoption, som utvecklats som ett sätt att förse barn med en fungerande familj med föräldrar, var syftet med en surrogatförälder att uppfylla de vuxnas önskemål, inte barnens behov. Men de här barnen växte upp och uttryckte offentligt sin upplevelse av förlust i organisationer som The Anonymous Us Project.

En av de tydligaste manifestationerna av ilskan och förlusten av att inte känna tillhörighet, är den djupgående förändringen i popmusiken som de här ungdomarna förde upp på listorna. Det var inte längre en musik som bröt med föräldrarnas ungdom, utan en musik av övergivenhet, säger Eberstadt. Det var en ilska – starkast uttryckt, men inte enbart, av rap-stjärnan Eminem – riktad mot föräldrar, särskilt fäder, för att ha brutit upp sina familjer och lämnat dem att växa upp med en ofullständig barndom.

Som Eberstadt uttrycker det: ”Under samma tid som progressiva och politiskt korrekta vuxna utpekade Ozzie och Harriet (en amerikansk TV-serie med traditionella familjeideal- och värderingar) som artefakter av 1950-talets förtryck, har miljoner amerikanska tonåringar omhuldat en ny generation musikidoler vars gemensamma budskap i musiken var vreden över att inte ha haft en kärnfamilj, och hur det har påverkat dem”.

I vissa fall, särskilt på högskolor, tog identitetsraseriet irrationella, förpubertala former. De demonstrerande ungdomarna uppförde sig som barn som hade raseriutbrott, skrek ut sina åsikter i högtalarna, gråtandes, skanderandes, och vissa tejpade sina munnar som om det var de som tystats snarare än att de var dem själva som tystade.

Fråntagna en identitet förankrad i familjen, tog de unga till sig alternativa icke-familjsidentiteter, menar Eberstadt – definierade jaget i termer av kombinationer eller blandningar av ras, kön, sexualdrift och "genus" – med en del intressanta resultat.

I sin grovhet, vulgaritet och stridslystnad, säger Eberstadt, har feminismen i sin senaste fas själv antagit några av de mer motbjudande dragen hos den "giftiga maskuliniteten" som den motsätter sig. Feminismen uppmuntrar ”rutinmässigt kvinnors omvandling till att bli som män”. Budskapet som ständigt ges till kvinnor är att de måste bete sig som män för att lyckas. Det är ett budskap som, långt ifrån att befria kvinnor, fångar dem i paradigmet av att vara ”misslyckade män”.

Det här är, en generation senare, några av de negativa effekterna av den sexuella revolutionen, som vi rationaliserade till att vara något i allas intresse. Men det var, mer än något annat, en föräldraskapets revolution – där barnens behov blev underordnade de vuxnas intressen.

Paul Adams är forskare och professor emeritus i socialt arbete vid University of Hawaii. Han är medförfattare till boken "Social Justice Isn't What You Think It Is”, och har skrivit mycket om social välfärdspolitik samt om professionell etik.

Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna och utgår från ett amerikanskt perspektiv. De återspeglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024