Det här reportaget utspelar sig i Amsterdam och handlar om kontinuitet; om den spanska hovmålaren Diego Velazquez; om olika manifestationer av holländaren Jan Six vars historia tog fart i början av 1600-talet och om den svenske konstnären Urban Larsson.

Amsterdam är ett Mekka för konstintresserade. Stora konstutställningar av hög kvalitet avlöser varandra och stadens kulturarv är påtagligt närvarande: stadskärnan är flera hundra år gammal och under dess storhetstid som handelscentrum på 1600-talet målades här flera miljoner tavlor. Att komma till Amsterdam är i sig som att gå in i en tavla: en mystisk värld där historien är lika verklig som samtiden.

Det var Rijksmuseums utställning med spanska och nederländska 1600-talsmästare som drog hit mig mitt i monsunsäsongen; regnen avlöser varandra och förvandlar staden till en blank, blöt härd. Zoomar du in över Amsterdams hästskoformade karta ser du mig stå där genomvåt strax ovanför den vänstra hästskohaken, strax ovanför Hollands första järnvägsspår, och ringa på en dörrklocka av mässing. Dörren öppnas snart.

– Tjena! Vilket väder! hälsar en munter stockholmare.

Det är den svenska, Amsterdambaserade konstnären Urban Larsson som sticker ut huvudet. Han har koll på vädret, han har precis skaffat en "regnskursradarapp" som talar om precis när skurarna kommer och hur stora de är. Så här regnigt har det sällan varit under de snart 30 åren han har bott i stan, säger han. Riktigt havsklimat.

Han håller på att förbereda en utställning här i sin ateljé på Prinseneiland. Tavlor står uppställda på stafflier och hänger på väggarna från golv till tak i det behagligt gröna rummet som har fem meter i takhöjd och ett gigantiskt, norrvänt fönster – perfekta förhållanden för en klassisk konstnär som Larsson som uteslutande målar levande motiv i naturligt ljus. Det här är en av de få byggda ateljéerna i Amsterdam – de flesta, som exempelvis Rembrandts ateljé, var egentligen vanliga bostadshus med höga fönster. Ateljén uppfördes 1898 till den holländska impressionisten G.H. Breitner.

Tavlorna i utställningen speglar Urban Larssons mångsidiga arbete: många porträtt, en hel del landskapsmålningar, några stilleben och kolteckningar, ett par stora dukar med modellmålningar. I trappan upp till loftet, där han preparerar dukar och har ett litet kök, hänger små oljekopiedetaljer av de kungliga porträtt han utfört: drottning Silvia, Nederländernas kungapar och andra celebriteter. Tavlorna har alla en mjukhet i sig, ofta ett lite drömskt skimmer. Jag tror att Urban Larsson ser till det goda i människorna han avbildar.

– Som jag känner när jag ser vacker konst –[exempelvis] Velazquezs porträtt av dvärgarna, de blev inte så väl behandlade men han ger dem dignitet, man lyfts upp när man ser dem – för mig är bra konst något positivt och upplyftande, säger han.

Han undrar om jag har hunnit se utställningen på Rijksmuseum ännu, den med spanska och nederländska 1600-talsmästare? Det har jag, den lever fortfarande i mig. Faktiskt så var det just ett av Velazquezs dvärgporträtt som jag återvände till efter en första rundtur och stod och betraktade en bra stund.

Rijksmuseum

Utställningen lyfter de stora namnen Rembrandt och Velazquez men innehåller även verk av mästare som Zurbaran, Murillo, Frans Hals och Vermeer. Det är förstummande att se Rembrandts "Syndics" bredvid Velazquezs "Apollo in the Forge of Vulcan" – två verk av sådan dignitet. Med en resa bland Flanderns primitivister i färskt minne är de som Bach och Händel efter en Palestrinakonsert. Jag uppsöker museum i främmande städer för en enda sådan tavlas skull, här hänger tiotals kvalitetsverk i en och samma utställning.

Tavlorna i Rijksmuseums utställning står verkligen i dialog med varandra på ett intressant sätt. För att återvända till Velazquezs porträtt av dvärgen Sebastián de Morra som liksom Velazquez var anställd av spanska hovet men som gycklare: den hänger bredvid Frans Hals tronie "Mulatto". Rijksmuseum sammanlänkade de båda under premissen att de två avbildade personerna var utsatta i samhället – dvärgen för sin storlek, Hals figur för sin hudfärg. Men mästerverken talar även för sig själva. De stora mästarna är tekniskt sett så skickliga att de kan uttrycka sig fritt med färg och överföra idéer till duken utan att råka hamna emellan betraktaren och målningen. R.A.M. Stevenson skriver poetiskt om Velazquez: "Hans verk påminner om det fint skrivna, i vilket stilen är en så medgörlig tjänare för saken att den aldrig drar uppmärksamheten till sig själv; du läser som du skulle äta en måltid i Tusen och en natt, serverad av osynliga händer (fritt översatt)."(1)

Det är ingen nyhet att konstnärens personlighet lyser igenom i ett porträtt, men att se Frans Hals – vars figurer allt som oftast ser brusiga ut, som att de är på lyset, ibland  luriga och inte sällan burdusa – bredvid Velazquez stärkte verkligen min upplevelse av Velazquezs intelligens. Den återspeglar sig så starkt i dvärgens uppenbarelse: Det är en intelligent blick som tittar ut ur bildytan. Det finns en mental dimension, ett djup i Velazquez mogna måleri som får mig att känna vördnad. Att åstadkomma sådan konst måste, utöver virtuositet, ha krävt ett vaket och sensibelt intresse för motivet. Och ändå, tittar man närmare löses motivet mer eller mindre upp. Dvärgens talande ögon är blobbar av färg. 

– Hade Velazquez dött 1628 istället för 1660 hade han varit en parentes i konsthistorien, säger Urban Larsson.

Det var 1628 Velazquez träffade den flamländska målaren Rubens som kommit till Madrid för att mäkla fred mellan Frankrike och Spanien. Rubens väckte den spanska hovmålarens intresse för flamländska Van Dyck och de venetianska mästarna Tizian och Tintoretto med följd att Velazquez reste till Italien i ett och ett halvt år. Den här tiden är en tydlig brytpunkt i Velazquez måleri. Det var då han började modellera med valör före form; valör blev ett viktigt element i kompositionens själva arrangemang. Han frångick schemata och förlitade sig helt till ögat. Man "kan inte upptäcka några recept som representerar tummar, naglar, lockar eller andra hela objekt i hans verk"(2), skriver Stevenson (fritt översatt).

– Velazquez är den största impressionisten av alla utan att förlora form. Till slut förlorade ju impressionisterna form eftersom de tittade för mycket på specifika färger. Velazquez var ljus och mörker, säger Urban Larsson.

Samtida

Larsson målar själv i sight-size och till viss grad impressionistiskt. Varje penseldrag är noga avvägt för att skapa en vacker, harmonisk helhet; ett finstämt samspel mellan olika valörer, kulörer och kantkvalitét. Allting ska stödja tavlans idé. Målar han porträtt i naturlig storlek ställer han upp duken bredvid modellen, betraktar motivet från flera meters avstånd och går sedan fram och målar ur minnet. Sedan går han tillbaka och tittar, går fram igen, fram och tillbaka.

Han utbildade sig i Charles H. Cecils Studios i Florens i en tid när det inte fanns några andra utbildningar i klassiskt måleri. Under 1900-talet hängde den traditionella ateljétraderingen i en skör tråd. Charles Cecil hade efter mycket letande hittat en konstnär som kunde måla enligt traditionen, amerikanen R.H. Ives Gammell som i sin tur hade studerat hos William Paxton som hade studerat för Dennis Bunker som var vän med John Singer Sargent. Sargent var elev hos Carolus-Duran som var besatt av Velazquez och vidarebefordrade denna besatthet till sina elever. 

Att måla klassiskt och sträva efter skönhet i konsten är "knappast gångbart" idag, säger Larsson: "Men man lever bara en gång – det är bara att göra det man tror på."

Man måste ändå säga att det går väldigt bra för Urban Larsson. Han lever helt på sin konst, det har han gjort i hela sitt yrkesverksamma liv. (Bortsett från en kväll i början av 90-talet när han jobbade i en bar: mest för att svägerskan tyckte att det skulle vara bra för hans holländska, berättar han och skrattar.)

– Folk brukar säga att jag inte är en samtida konstnär. Men jag lever nu. Vad är samtida? Jag tror att om 50 eller 100 år, då kan man tydligare se vad tidsandan är.

Vi tenderar att se historien som förfluten tid, men med tanke på att de olika formerna av grekiskans "historia" även rymmer begrepp som "att förutspå", "att observera" och "en klok man", så borde historia ses som något kontinuerligt: en röd tråd och ett sammanhang. Att en tavla målades för 400 år sedan betyder inte att den har förflutit – den hänger där framför dina ögon och ger något till dig som betraktare även år 2019. Den är något som fortfarande pågår. Vad från idag som bevaras för framtiden återstår att se. En sak är i alla fall säker: en oljemålning kan med rätt behandling bevaras i många, många år.

Jan Six

År 1654 målade Rembrandt av sin vän, den konstintresserade borgmästaren Jan Six i Amsterdam. 363 år senare målade även Urban Larsson av Jan Six – Jan Sixs sonsons sonsons sonsons sonsons sonson, konsthandlaren Jan Six XI.

Det finns en hel serie med Jan Six-ar. Den första – poeten, konstälskaren och Amsterdams borgmästare Jan Six – är kanske mest känd eftersom Rembrandt målade av honom. Från 1700-talet finns en Jan Six i Händel-peruk, på 1800-talet var Jan Six Napoleons tjänsteman, senare kom myntsamlaren Jan Six och på 1900-talet var Jan Six professor. Idag finns Jan Six X och XI som båda är i konstbranschen, samt Jan Six XII som fortfarande är ung.

Namnet har gått i arv till varje generations förstfödda son i rakt nedstigande led. De var alla barn av sin tid och en del av Amsterdams maskineri, skriver författaren Geert Mak i sin bok om Six: De följde sin respektive tids mode och tankegångar, anpassade sig efter den tekniska utvecklingen och modernisering, men bar samtidigt vidare familjens ackumulerade förflutna in i framtiden. Bokstavligen. Familjens hus har genom århundradena fyllts på med porträtt, brev, dokument, porslin, textiler, tandborstar, näsdukar och andra artefakter – nämn det som inte finns i familjen Sixs samling. Familjens motto är att aldrig slänga något, och huset är fullt av saker och minnen från dess alla epoker. Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara att vara en del av ett sådant väldokumenterat, levande, historiskt sammanhang. Jan Six XI, som Urban Larsson målat av, säger i Geert Maks bok:

"Jag har ärvt karaktärsdrag av min farfars farfar, konsthistorikern, det är jag säker på. Kanske även från den första Jan Six. Men jag bär också med mig delar av alla dessa andra Jan, och alla dessa sidogrenar. Det är så ens familj lever vidare i en."

"Men jag är samtidigt mig själv," känner han sig tvungen att tillägga.

Det var 2017 han fick sitt porträtt målat. Efter några om och men blev det ett stående porträtt i en komposition inte helt olik Rembrants målning av Jan Six – vilket inte alls var avsiktligt, säger Urban Larsson och skrattar. Själv tycker jag att det är roligt och lyckat att kompositionen är så lik. Istället för att ta på sig ett par handskar håller Jan Six i en bok: Examining Velazquez. Precis som sin anfader lutar han huvudet något åt vänster och möter betraktarens blick. Visst kan man skönja ett släktskap?

I filmen om Urban Larsson kan du se mer om konstnärens teknik och metod och porträttet av Jan Six XI. Urban Larssons utställning är öppen till och med 24 november, Rijksmuseums utställning med spanska och holländska 1600-talsmästare till och med 19 januari 2020.

Fotnoter:

1. Stevenson, R.A.M.; Velasquez (sic!), Kessinger Publishing, s.29: "His work the fine writing in which style is so docile a servant of matter, that it never draws attention to itself; you read as you might eat a meal in the Arabian Nights, served by invisible hands." 
2. Stevenson, R.A.M.; Velasquez (sic!), Kessinger Publishing, s.37: "(...)no reciepts for representing thumbs, nails, curls, or other whole objects can be detected in his work." s. 37

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.