Del 44. (Läs del 1 här)

I den avslutande delen om kommunismens omfattande påverkan på utbildningssystemet i väst tar vi en titt på vad som hänt i den av politisk korrekthet präglade miljön på amerikanska universitet. En ny sorts student har vuxit fram – lättkränkt, tunnhudad och intolerant. Den som ser sig som ett offer får alla privilegier.

Allt eftersom den marxistiska ideologin har växt sig starkare på de amerikanska universiteten har reglerna på själva universitetsområdena sedan 80-talet fokuserat allt mer på att ingen ska känna sig kränkt – särskilt inte kvinnor eller etniska minoriteter. Enligt den amerikanske statsvetaren Donald Alexander Downs, införde mellan 1987 och 1992 omkring 300 amerikanska universitet regler för vad man får säga på campus. Det skapade ett separat rättssystem, med förbud mot språk som anses kränkande i relation till känsliga grupper och ämnen.

De som stödjer dessa förbud menar kanske väl, men deras handlingar får bisarra konsekvenser, eftersom allt f ler personer numera hävdar sin rätt att aldrig känna sig kränkta överhuvudtaget. Det här är ingen rättighet enligt amerikansk lag, men den kulturmarxistiska doktrinen är så stark att vem som helst nu kan hävda sig tillhöra något slags förtryckt grupp, vare sig det gäller kultur, härkomst, hudfärg, kön, sexuell läggning och så vidare. Universitetens administratörer har konsekvent gett privilegier till dem som hävdar sin offerroll.

Enligt marxistisk logik har de ”förtryckta” alltid ”rätt” rent moraliskt, och många människor vågar inte ifrågasätta rimligheten i deras påstående. Den här absurda logiken bygger på att man förvanskar kriterierna för vad som är moraliskt. Allt eftersom gruppidentiteter och känslor intensifieras (vad som inom leninismen och stalinismen kallas för hög klassmedvetenhet) överger människor omedvetet traditionella sätt att bedöma gott och ont, och ersätter dem med grupptänk. Det här syntes tydligt i totalitära kommuniststater där det ”förtryckta” proletariatets dödande av markägare och kapitalistiska ”förtryckare” rättfärdigades.

”Mikroaggressioner” är underförstådda, ickeverbala förmenta kränkningar som man utsätts för i vardagen.

Den här trenden, där man godtyckligt hävdar att ett visst språkbruk är anstötligt eller diskriminerande, drogs igång av kulturmarxistiska akademiker, som uppfann diverse nya koncept för att utöka diskrimineringskonceptet. Härifrån kommer uttryck som ” mikroaggressioner”, ”triggervarningar”, ”trygga rum” och liknande. Universiteten rättade sig efter detta genom att införa olika riktlinjer och obligatoriska utbildningar för att träna personalen i enlighet med de nya definitionerna av mångfald och diskriminering.

Mikroaggressioner

”Mikroaggressioner” är underförstådda, icke-verbala förmenta kränkningar som man utsätts för i vardagen, där den felande parten kanske inte alls är medveten om att den kränker. Den här sortens oavsiktliga kränkningar eller okunskap kallas för ”okänslighet”. (Inom leninismen eller stalinismen motsvaras detta av termen ”lågt socialt medvetande”.) ”Sensitivitetsträning” för att undvika detta har blivit en viktig del av mottagandet av de nya förstaårsstudenterna på amerikanska högskolor och universitet. De får veta vad de inte får säga, vilka kläder de inte får bära och liknande, så att de inte råkar utsätta andra för ”mikroaggressioner” i strid med lärosätets regler.

På vissa campus får man inte säga ”välkommen till USA” eftersom det kan utgöra en diskriminerande mikroaggression mot etniska grupper som historiskt har behandlats illa i USA, såsom den amerikanska ursprungsbefolkningen, afrikaner, japaner och kineser. Den frasen anses påminna dem om den förnedring som deras förfäder utsatts för.

University of California har en lång lista på olika uttalanden som bedöms som mikroaggressioner. Några exempel är ” USA är en smältdegel” (rasdiskriminering), ” USA är möjligheternas land”, ”Män och kvinnor har lika möjligheter” (förnekande av köns- eller rasdiskriminering). Mikroaggressioner kan leda till disciplinära åtgärder, eftersom de hindrar upprätthållandet av ”trygga rum”.

För att beskriva vad som kan rymmas inom konceptet mikroaggression tar vi ett exempel från Indiana University-Purdue University: En vit student, som även arbetade som vaktmästare, fick veta att han hade förbrutit sig mot reglerna för rasdiskriminering genom att i lunchrummet ha läst en bok om hur studenter på det katolska universitetet Notre Dame kämpat mot Ku Klux Klan i Indiana på 20-talet. Två av hans kollegor hade känt obehag över att se omslagsbilden på ett Ku Klux Klan-möte, och anmälde honom. Det faktum han läste den här boken i lunchrummet skulle alltså utgöra rasdiskriminering. Efter påtryckningar från grupper  som Foundation for Individual Rights in Education frikände dock universitetet senare studenten.

Som kommunistisk ”omskolning”

Träning i sensitivitet och mångfald kan liknas vid de ”omskolningsprogram” som genomfördes i Sovjetunionen och Kina. Syftet var att stärka klasstänkandet. ”Borgarna” och ”markägarna” (som hade ungefär samma status som ”vita män” har i dagens terminologi) skulle fås att inse den arvssynd de bar på genom att ha fötts in i de förment förtryckande klasserna. De förment förtryckta klasserna skulle i sin tur ges den ”korrekta” förståelsen av ”borgerlig” kultur. De pressades till att göra sig av med det ”internaliserade förtrycket” och därmed ”inse” vilket förtryck de faktiskt levde under. Det liknar hur feminismen i dag lär kvinnor att se traditionell femininitet som något som patriarkatet har konstruerat.

Enligt den marxistiska klassanalysen är det personliga politiskt; det är fel att se på ett problem ur ”förtryckarens” synvinkel. Så för att omforma människornas världsåskådning, och se till att de helt följer det marxistiska programmet, måste man slå ner hårt på alla ord och handlingar som förnekar klassförtrycket eller klasskampen. Sensitivitetsträningen på amerikanska högskolor tros avslöja den ”sociala orättvisan” helt och hållet, och därmed omorientera ”förtryckta” gruppers synvinkel.

2013 krävde exempelvis Northwestern University att alla studenter skulle genomgå en mångfaldsutbildning innan de fick ta studenten. Enligt skolans instruktioner skulle studenterna efter kursen kunna ”utöka sin förmåga att tänka kritiskt”, ”inse sin egen position i ett orättvist system” och tänka om kring sin ”egen makt och egna privilegier”. (I marxistiska termer motsvarar det att lära sig att identifiera klasser, inse sina egna klasskomponenter och se saker ur den ”förtryckta” klassens perspektiv.)

2007 började University of Delaware med ett annat exempel på ideologisk omskolning. Man kallade det för ”behandling” av felaktiga attityder och uppfattningar, och programmet gjordes obligatoriskt för de 7 000 studenterna. Det uttalade syftet var att få studenterna att acceptera vissa bestämda perspektiv på politik, ras, genus och miljö.

Personal på universitetet tvingades gå igenom frågeformulär med studenterna i enskilda samtal, där de bland annat frågades ut om vilka raser och könsidentiteter de kunde tänka sig att dejta. Målet var att få studenterna att bli mer positiva till att dejta personer utanför sina egna grupper. När en kvinnlig student på frågan om när hon hade upptäckt sin könsidentitet svarade att det hade utfrågaren inte med att göra, så rapporterades detta till universitetets ledning. Programmet avskaffades efter omfattande klagomål.

Att skapa lättkränkta människor

Den här sortens politiska massindoktrinering rör till människors moraliska kompass, men den gör dem också mer egoistiska. Unga människor lär sig att de kan använda en grupps politiserade känslor (identitetspolitik) för egen vinning. Genom att hävda sin tillhörighet till en av de ”förtryckta” grupperna kan man anklaga och hota andra, eller använda sin identitet för att vinna fördelar.

Att känna sig kränkt är en subjektiv upplevelse, men numera har känslor upphöjts till objektiva bevis. Det har nått en punkt där universiteten hela tiden måste gå som katten kring het gröt. På senare år har studenter på många universitet i USA börjat kräva att lärarna utfärdar ”triggervarningar” för viss kurslitteratur, eller innan de tar upp vissa ämnen, eftersom det kan orsaka negativa emotionella reaktioner. Klassiker som Shakespeares ”Köpmannen i Venedig” och Ovidius ”Metamorfoser” har hamnat på listor över litteratur som anses kräva triggervarningar. Vissa universitet rekommenderar numera att verk som anses trigga känslomässiga reaktioner hos vissa studenter bör undvikas så långt det är möjligt.

Många studenter som växer upp i den här atmosfären blir förståeligt nog väldigt lättkränkta, och försöker så mycket som möjligt att undvika att bli kränkta. Gruppidentiteten (som inom kommunismen motsvaras av ”klassmedvetandet”) som förespråkas på campus gör studenterna främmande för att tänka själva och ta personligt ansvar. Precis som de radikala studenter från 60-talet, som nu är deras lärare, motsätter sig dessa studenter traditionen. De faller lätt offer för förvirrad sexuell promiskuitet, alkoholism och drogmissbruk. Under deras förakt för konventioner är de sköra. De klarar inte ens av minsta bakslag, och de kan inte ta verkligt ansvar.

Traditionell utbildning främjar självbehärskning, ansvarskänsla och förståelse för andra. Kommunismens spöke vill att den unga generationen helt ska överge sin moraliska kompass och bli dess hantlangare för att styra världen.

(Läs mer: Del 45)

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.