Efter att Moderaternas partiledare Ulf Kristersson hade samtal med Sverigedemokraterna har medier – sociala och andra – som väntat fyllts av harmsna utfall och domedagsscenarion om 30-talet. Få har dock skrikit så högt, eller sagt så konstiga saker (med tanke på hennes position) som demokratiminister Amanda Lind.
I ett Facebookinlägg skriver hon bland annat: ”Att [förintelseöverlevaren] Hédi Fried idag ska behöva påminna Ulf Kristersson om hur det gick för Tyskland när man började samarbeta med auktoritära partier blir det slutgiltiga beviset på att de sista smulorna av anständighet som fanns kvar har lämnat Moderaterna.” Lite längre ner i inlägget skriver hon ”Det smärtar mig att antalet partier som står upp för demokratins grundbultar blir allt färre.”
Det är rätt uppseendeväckande ord om två av de största partierna i Sveriges riksdag för att komma från ministern som är högst ansvarig för demokratifrågor, och hennes inlägg har också fått mycket hård kritik. Men frågan är om det alls är relevant att ge sig på hennes verklighetsbeskrivning och ordval, även om man utan problem kan fylla en hel artikel med det. Amanda Lind är nämligen fångad i ett politiskt spel där nu ingenting annat än floskler, besvärjelser, hisnande överdrifter och epitet återstår. Faktum är att det här spelet aldrig har bestått av något annat, och nu bör det vara tydligt för alla.
Inte heller är det så intressant att dissekera försöken att frysa ut SD politiskt i hopp om att avlägsna denna tydligen oönskade del av samhällskroppen (som nu för övrigt samlar ungefär var fjärde väljare). Det har redan gjorts många gånger, och den här taktiken sjunger väl förhoppningsvis på sista versen nu. Det mest intressanta här handlar inte heller om några politiska eller ideologiska ställningstaganden överhuvudtaget, utan om att ett stort antal politiker och debattörer valt att helt överge verkligheten till förmån för en värld där det bara finns ord, men där orden samtidigt inte betyder något, utan bara fungerar som trollformler. Amanda Linds facebookinlägg är lika verklighetsfrånvänt som retoriken i det sena Sovjetunionen. Hon vet att hon pratar strunt. De flesta som läser det vet det (åtminstone innerst inne, vill jag tro). Hon vet att de vet det. De vet att hon vet att de vet det. Ändå måste hon. Varför?
En nyckel finns i den här formuleringen i hennes inlägg: ”Det mest anmärkningsvärda i detta är trots allt inte att Ulf Kristersson är beredd att ta makten med hjälp av Sverigedemokraterna. Det är hur samvetslöst han förvaltat förtroendet från en förintelseöverlevare.” Ännu tydligare uttrycktes det faktiskt av partikamraten, förre utbildningsministern Gustav Fridolin, också på Facebook: ”Man ljuger inte för Förintelseöverlevare. Man sviker inte löften till Förintelseöverlevare. Så sjukt att detta behöver skrivas på förekommen anledning. Om någon som aspirerar på att bli Sveriges statsminister.”
När den mediala fälla som det där samtalet med Hédi Fried var slog igen om Ulf Kristersson så tror jag inte nödvändigtvis att så många faktiskt trodde på tesen att det finns en viss klass av människor som politiker alltid måste lyssna på och lyda. Däremot kände de som gillrat fällan förmodligen att den här tabu-besvärjelsen var så pass stark, även för Ulf Kristersson, att det skulle bli för svårt för honom att utsätta sig för skammen att trotsa den.
För det är precis och endast vad det här handlar om: Ett moraliskt tomt och cyniskt sätt att skambelägga en politiker till att begränsa sitt utrymme för fullt legitimt politiskt samarbete, med hjälp av en människa som utsatts för en fruktansvärd förföljelse. Hédi Fried har all rätt till sina åsikter och till sin oro, men hennes persoliga historia gör henne varken till orakel eller till någon som kan användas som politiskt verktyg.
En av de vanligaste besvärjelserna mot SD från vänsterliberalt håll är att man inte ska ”göra skillnad på människor”. Den är lika tom och elastisk som ”allas lika värde” och ”ställa grupper mot varandra”, så varför inte hävda att det är precis skillnad på människor man gör här? Varför fick annars Ulf Kristersson svära något slags ed inför Hédi Fried? Är det månne så att andra väljare kanske man kan ljuga lite för, men banne mig inte en förintelseöverlevare?
Nåväl, den verkligt intressanta insikten här är ändå att Demokratiminsterns utspel faktiskt var helt oundvikligt. Hon och alla andra som drivit det här spelet – oavsett om de inhalerat sin egen retorik och börjat tro på den – kan inte agera på något annat sätt nu. De måste komma med den här sortens deklarationer. Hela deras politiska strategi mot SD byggde på besvärjelser, floskler, och skambeläggning. Den var teater, och nu måste de spela ut sista akten, hur löjliga, antiintellektuella, totalitära eller smått galna de än framstår. Paradoxalt nog är det enda sättet för dem att kunna bibehålla någon som helst trovärdighet. Och deras egna förlåter dem så klart, men jag hoppas att en och annan skämskudde ändå kom fram. Den fälla som de trodde de hade gillrat för Ulf Kristersson har nu slagit igen om dem själva.
Åsikter som uttrycks i artikeln är skribentens egna
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.
