Debatt: Unga med funktionsnedsättning får inte utbildning på sina villkor
Petra Krantz Lindgren är beteendevetare och författare. Foto: Privat (vä), Taylor Wilcox (hö)


I Autism- och Aspergerförbundets medlemsundersökning uppger 60 procent av föräldrarna till skolbarn med autism att barnen inte får tillräckligt stöd i skolan. I Stockholm går cirka 1 600 elever i resursskola. Ytterligare 6 000 elever står i kö. Skall vi acceptera att det finns barn och unga som bryts ner av skolan, frågar beteendevetaren och författaren Petra Krantz Lindgren.

”Det känns som jag dött och kommit till skolhimlen. Det här är en plats där jag kan läka.” 

Orden är min dotters. Hon är 16 år och går andra året på ett resursgymnasium för elever med autism. Fastän hon gått där i nästan två år nu, går det inte en enda dag utan att både hon och vi föräldrar tänker på hur tacksamma vi är för att hon har en plats där.

Min dotter är smart. Supersmart faktiskt. Vi har ett intyg från en psykolog där det står en väldigt hög IQ-siffra. Hennes intellektuella begåvning gör att hon fattar snabbt och minns nästan allt. Hon har lätt för att se komplexa sammanhang och uppfattar samtidigt detaljer.

Min dotter har också autism. För henne innebär det att socialt samspel är uttröttande. Det går liksom inte automatiskt, hon måste hela tiden vara uppmärksam på andra människors och sitt eget sociala beteende för att få samspelet att fungera. Hon är också väldigt känslig för sinnesintryck, kan inte sortera och filtrera. Samtalet vid bordet bredvid låter lika högt i hennes öron, som det hon själv deltar i.

Hon slutar inte lägga märke till ljudet från ventilationen efter tre minuter.

Hon slutar inte lägga märke till ljudet från ventilationen efter tre minuter. Hon hör det hela tiden. Hon vänjer sig inte heller vid den stickiga doften från klasskamraternas parfymer, lukten av svettiga gympaskor eller lysrörsflimret. Hennes autism innebär också ett stort behov av tydlig kommunikation och hon vill gärna veta på förhand vad som skall hända. Överraskningar är inte hennes grej.

Nu går hon som sagt på ett resursgymnasium, men innan det gick hon i en vanlig grundskola. Det borde ha funkat bra för henne i grundskolan, kan man tänka. Skolan har ett uppdrag som innebär att alla elever, även de som har lätt för sig, har rätt att utvecklas ”så långt som möjligt” (Skollagen kap 3:3). Den har också ett kompensatoriskt uppdrag som, bland annat, innebär att individer med funktionsnedsättningar har rätt till stöd (kap 3:2). 

Ser bra ut på pappret

På pappret ser det också ut som att skolan klarade sina uppdrag väl. Dottern lämnade grundskolan med A i nästan alla ämnen. Men på pappret står inget om priset som hon fick betala för nio års skolplikt i den svenska grundskolan. 

Där står inget om ensamheten, upplevelsen av att vara annorlunda, utanför, ”ett ufo”, som hon själv sa. Att inte passa in. Hur lärarna slog ner blicken när de mötte henne i korridoren och såg att hon grät. Hur hon satt ensam i ett litet rum och arbetade med egna uppgifter, ibland flera dagar i rad, utan att någon vuxen tittade till henne. Hur rasten var den värsta stunden på hela dagen. Hur hon inte blev tillfrågad om att följa med på skolutflykt, eftersom hon ”nog ändå inte ville”. Hur du det hände att hon kom till ett tomt klassrum på morgonen, eftersom ingen kommit ihåg att berätta för henne att det var simning, studiebesök eller utomhuslektion.

Där står inget om tröttheten som uppstod när nästan varje ljud skickade signaler till kroppens alarmsystem. Det högfrekventa pipandet från lysrören. Prasslet med godispapper. Skrapet av stolar. Tonårsvrål. Inte heller något om den totala utmattning som följde av att uppmärksamma och själv känna av varje känsla i klassrummet. Irritationen och uppgivenheten hos läraren. Lisas rädsla. Ahmeds oro. Antons skam. Sebastians ilska. Inget om alla telefonsamtal, oftast precis före lunch: ”Snälla mamma, kan du hämta mig? Jag orkar inte vara kvar.”

Där står inget om förvirringen inför lärarens uppmaningar att ”göra sitt bästa” eller ”förklara din uträkning så att en annan person kan förstå”. Hur bra är ens bästa? Hur vet man vad en annan person kan förstå? 

Där står inget om den förlamande oron inför friluftsdagarna, studiebesöken, simningen.

Där står inget om den förlamande oron inför friluftsdagarna, studiebesöken, simningen. Tänk om jag inte får plats på bussen? Vad händer om jag börjar må illa? Vem får jag sitta bredvid? Finns det någon toalett? Tänk om fröken blir sjuk. Tänk om de andra inte gör som fröken säger, då blir hon kanske arg! Tänk om jag råkar göra något fel!

Inte heller står det något om den ständigt närvarande prestationsångesten. Kunskapskraven som skrevs på tavlan inför varje nytt moment och lade en svårbegriplig ribba. ”Beskriv komplexa samband. För välutvecklade och nyanserade resonemang. Visa upp mycket goda kunskaper.” De ständiga påminnelserna från lärarna om att ”allt ni gör räknas in i betyget”. Säkert var de avsedda att motivera, men för ett barn med svårigheter att tolka på annat sätt än bokstavligt, var de enbart ångesthöjande. 

Där står inget om alla möten med välmenande, men okunniga, trötta och uppgivna lärare och skolledare. ”Hur vill du ha det? Om du inte berättar hur du vill ha det kan vi inte hjälpa dig. Om du inte vet själv vad du mår bra av, hur skall vi då kunna veta det?” Inget om hur tungt det var för henne, ett barn, att själv bära ansvaret för sin situation och sitt mående. På en plats där hon helst av allt inte ville, men ändå måste, vara. 

Trauma. Skoltrauma. Det står inte på pappret. Men hon bär det med sig. Varje dag. 

Långt ifrån unik berättelse

Min dotters berättelse om en skolgång som brutit ner, snarare än byggt upp, är långt ifrån unik. Hon delar den med mängder av andra barn och ungdomar, varav många har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och ADHD. 

Hur väl pedagoger och rektorer i den vanliga skolan än vill - och jag tror att de allra flesta vill väl - blir det sällan bättre än så här. Det saknas kunskap, det saknas tid och det saknas resurser. I valet mellan att försöka möta de ordinära behoven hos den stora elevgruppen och de särskilda behoven hos de fåtaliga eleverna är det logiskt att prioritera den stora gruppen. 

Idag har min dotter börjat läka.

Men det måste inte vara på det här sättet och det är inte heller så för alla. Det finns en liten skara elever som, nästan alltid efter många år av lidande och skolmisslyckanden, likt min dotter fått möjlighet att gå i en så kallad resursskola. En skola där ledning och lärare har kunskaper om NPF och andra former av funktionsnedsättningar och där tid och hyggliga resurser finns för att möta varje enskild individ utifrån dennes behov. En skola där eleverna får möta andra med samma funktionssätt och därmed möjlighet till gemenskap. Vänner. En skola där läroplanens och skollagens vackra skrivningar om elevernas rätt att utvecklas och må bra gäller alla elever. 

Idag har min dotter börjat läka. Hon prövar sina förmågor igen och ibland ser jag glimtar av självförtroende och framtidshopp i hennes blick. 

Min tacksamhet blandas med sorg. Jag önskar att vi levde i ett samhälle där ingen skulle behöva läka trauman från sin skolgång. Jag önskar att vi hade ett samhälle där alla barn och unga – även de med funktionsnedsättningar – skulle ha samma rätt att utvecklas och må bra. Reellt, och inte bara på pappret.

Vi är långt ifrån den önskan just nu. Hur långt är svårt att veta, men de siffror som finns är nedslående. En undersökning från 2016 visade att 14 000 elever på mellan- och högstadiet i Sverige hade en skolfrånvaro på över 20 procent (”Skolans tomma stolar”, Prestationsprinsen). Forskarna Hans Ek och Rikard Eriksson har sammanställt studier som tyder på att 90 procent av de med hög skolfrånvaro har en eller flera psykiatriska diagnoser (”Psychological Factors Behind Truancy, School Phobia, and School Refusal: A Literature Study” i Child & Family Behavior Therapy). I Autism- och Aspergerförbundets senaste medlemsundersökning var det 60 procent av föräldrarna till skolbarn med autism som uppgav att barnen inte får tillräckligt stöd i skolan. 

Fel riktning

Utvecklingen går dessutom i fel riktning. I Stockholm går cirka 1 600 elever i resursskola. Ytterligare 6 000 elever står i kö. Där har utbildningsförvaltningen nu förändrat sina rutiner vad gäller handläggningen av skolornas ansökningar om tilläggsbelopp för nya elever. Betydligt fler ansökningar än tidigare får avslag. Detta trots att det finns konstaterat att eleverna har varaktiga behov av särskilt stöd och det finns god dokumentation från tidigare skolor.

Flera resursskolor har redan meddelat att de inte kommer att ta in några nya elever till hösten och att de riskerar att behöva lägga ner sin verksamhet. Andra resursskolor kommer med stor sannolikhet att följa deras exempel. Samma tendenser finns också på andra håll i landet och Stockholms agerande riskerar att bli normerande för andra kommuner. 

Skall vi ha det så här? Skall vi acceptera att leva i ett samhälle där barn och unga med funktionsnedsättningar inte har rätt till utbildning på sina villkor? Skall vi acceptera att det finns barn och unga som bryts ner av skolan, som behöver läka efter att ha passerat genom det svenska skolsystemet?

Petra Krantz Lindgren är beteendevetare och författare.

Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Vill du väcka debatt i en aktuell fråga? Välkommen att skriva en artikel, 5 000-7 000 tecken med blanksteg. [email protected]

Sveriges nya satsning inom nationell och internationell nyhetsjournalistik i tryck. Teckna din provprenumeration idag – endast 99kr, avslutas automatiskt – klicka på bilden nedan för mer info: