Energipolitiken behöver grundas i ett noggrant övervägande av fördelar och nackdelar av alla de givna alternativen. Det anser den tidigare distriktsläkare Hans-Christian Karlsborn som kommenterar Lena Hjeltes debattartikel om elkonsumtionen.

Jag fokuserar på en mening i Lena Hjeltes debattinlägg i Epoch Times nummer 37: ”Varför talas det endast om att vi måste öka energiproduktionen när det borde vara uppenbart för alla att det får oönskade konsekvenser?”

Det är korrekt. Det förhåller sig nämligen på det sättet att alla val har sina nackdelar men också sina fördelar. Det är vad man kallar för att göra en kostnads-nyttoanalys.

Det förhåller sig nämligen på det sättet att alla val har sina nackdelar men också sina fördelar.

Det tillhör vuxenlivet att överväga fördelar mot nackdelar och det borde sannerligen tillhöra en vuxen civilisation att inte ta beslut baserade på känslomässiga grunder endast, utan på en väl sammanvägd analys av såväl potentiella fördelar som nackdelar.

Det framstår i Lena Hjeltes artikel som om en minskad energiproduktion skulle vara en lätt match, och att den huvudsakliga ”vinsten” skulle vara självklar. Men är den det? Vad jag kan utläsa handlar den ”självklara” vinsten om en hypotetisk reducering av en hypotetisk ökning av jordens temperatur baserad på ökad koldioxidkoncentration i atmosfären. Låt oss ställa denna hypotetiska vinst mot den faktiska förlusten som kommer bli omedelbar och knappast något man bör ignorera, nämligen energifattigdom. I länder som Sverige, Tyskland och USA kommer det att betyda kraftigt sänkt levnadsstandard, men sannolikt inte svält.

I länder som Centralafrikanska Republiken, Egypten, Sydafrika kommer det att betyda massvält och död i infektionssjukdomar. För det är nämligen så att malnutrition handlar om fattigdom och minskning av fattigdom betyder att människor kan köpa mat. Så om man, som Lena Hjelte föreslår, ökar fattigdomen så ökar man också malnutrition och svält i världen.

Hans-Christian Karlsborn - Pensionerad distriktsläkare och debattör