Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
De utvecklade länderna har ett ansvar för den situation som de fattiga utvecklingsländerna befinner sig i. Inte minst historiskt men även med tanke på ekonomi och miljö. Det är därför rimligt att de utvecklade länderna tar detta ansvar och erbjuder sitt stöd. Det menar agronomen Lena Hjelte.
I Egypten avslutas nu Förenta nationernas klimatkonferens COP 27 och allt starkare hörs röster från u-länderna om att i–länderna måste vara med och betala notan för den negativa inverkan som i-ländernas konsumtionsbetingade klimatpåverkan har på dessa länder.
Ja, det kan inte anses som annat än rimligt, men om ingenting görs för att få ner konsumtionen i de så kallade utvecklade länderna, utan dessa länders BNP ska fortsätta växa, så innebär det inget annat än ett kolonialtänkande i modern tappning. I-länderna betalar sig ur knipan, fortsätter som vanligt, och de stora befolkningsgrupperna i u-länderna kommer fortsatt att ha en levnadsstandard som inte är i närheten av den som befolkningen i i-länderna har.
Vi har definitivt en skuld till de länder som kallas u-länder.
Förutom problem med svält och fattigdom, översvämningar och torka, så drabbas u-länderna av att dräneras på sitt mänskliga kapital. Människor lockas att söka lyckan i i-länderna, där den demografiska strukturen med en ökande andel äldre befolkning och minskande barnafödande leder till arbetskraftsbrist inom kanske framför allt vårdsektorn, men även inom det högteknologiska området.
Att Europas och USA:s välstånd har sin grund i kolonisation och slavhandel talas det inte mycket om – de flesta vill se den ekonomiska tillväxten som enbart en produkt av den tekniska utvecklingen. Men den hade inte varit möjlig utan det kapital som genererades av dessa verksamheter. Att industrialismen tog sin början i England och att handeln med slavar, vilken genererade enorma kapital i den så kal lade Triangelhandeln, framför allt bedrevs av engelsmän, kan inte vara en tillfällighet.
Slavhandeln berövade alltså Afrika en stor andel människor i sina bästa år. Det gjorde bland annat att det inte skedde någon naturlig befolkningsökning mellan 1650 och 1800. Dessutom hölls miljoner afrikaner som slavar med svarta herrar i sin egen världsdel. Historiens största brott, så har denna slavhandel kallats. Den är naturligtvis en viktig orsak till den stora fattigdom som fortfarande råder i stora delar av Afrika.
Vi har en skuld till de länder som kallas u-länder och vi fortsätter att bygga på den genom vårt omättliga konsumtionsbehov som medför klimat- och miljöpåverkan i dessa länder och därtill en förmögenhetstillväxt i i-länderna som är i paritet med den som skapades under kolonialväsendet och slavhandeln.
I tsunamikatastrofen 2005 blev det tydligt hur välstånd påverkar människors förmåga till empati, då människor i de u-länder som drabbades värst med hundratusentals döda, förstörd infrastruktur och människor som förlorat allt, ändå visade på stor hjälpsamhet, medan det förmedlades många historier om hur turister som förlorat sitt bagage kunde agera krävande.
Hur kan vi sitta här med alla bekvämligheter i mångdubbla uppsättningar och fylla våra allt större bostäder med fler och fler prylar och därtill äta oss till alla möjliga sjukdomar och förtidig död, samtidigt som det måste vara svårt att kunna undvika all information om människor som saknar livets nödtorft och svälter ihjäl? Det beräknas att så många som 700–800 miljoner människor i världen saknar tillräckligt att äta i dag – i Asien beräknas åtta procent av befolkningen gå hungriga och i Afrika omkring 20 procent av befolkningen.
En spridd uppfattning är att egoismen ligger i människans natur, men med tanke på det som hände vid tsunamin och som beskrivits ovan, så borde det peka på att egoism och bristen på empati är något vi fostras till genom det samhällssystem vi lever i.
Ett gatubarn som lever utan ett socialt skyddsnät av något slag gör vad som krävs för att överleva och då finns inget utrymme för empati, men att befolkningen i i-länder med utvecklade välfärdssystem inte vill inse att den huggsexa som man ägnar sig åt när det gäller jordens resurser, får oerhört svåra konsekvenser för människor i u-länderna, det är sorgligt. Man gör det för att man kan, för att man lever i ett i-land och för att det finns kapital.
Den enkla lösningen med elbilar, vindkraft, solenergi eller kärnkraft är inte det som kan lyfta u-länderna ur fattigdom och inte heller stora ekonomiska stöd, om inte vi i den rika delen av världen samtidigt är villiga att dela med oss av vårt överflöd, att helt enkelt minska vår egen konsumtion, att ändra vårt beteende, så att det skapas utrymme för människor i u-länderna att komma ikapp.
Vi kan inte betala oss ur den kris som världen befinner sig i.
Lena Hjelte Agronom - fil.kand. och samhällsdebattör
