Som bekant är Sverige för tillfället drabbat av flera parallella kriser. Mest uppmärksammad är förstås brottsutvecklingen där den senaste tidens gänguppgörelser blivit alltmer brutala och påträngande även för utomstående. Situationen har på senare tid kommit att liknas vid ett lågintensivt krig.

Vi har dessutom energikrisen där den förda energipolitiken, inklusive de i förtid nedstängda kärnreaktorerna, har gjort att många hushåll nu fasar inför den kommande vinterns energiräkningar. Särskilt nu då det råder ett knaprare ekonomiskt läge över lag. Utöver detta har vi en skolkris, korankris samt långköraren migrationskrisen. Visserligen talas det inte ofta om den sistnämnda nu för tiden, dock kan det argumenteras att flertalet av de aktuella kriserna har sin grund i de samhällsförändringar som skedde i och med den kraftigt ökade migrationen under 2000-talet, inte minst brottsutvecklingen och skolkrisen.

I ljuset av detta är det relevant att fråga sig hur det är möjligt att dessa kriser har kunnat uppstå och spåra ur i denna omfattning i det tidigare så städade Sverige. Det behövs så att säga ingen raketforskning för att förutse att det blir konsekvenser av stora demografiska förändringar under kort tid eller av en forcerad energipolitik. I en upplyst liberal demokrati förväntar man ju sig att det sammantagna förnuftet hos väljarna ska se till att den offentliga makten vägleds av de mest lämpade människorna. Det framstår dock som att de sentida regeringarna både till höger och vänster har varit sammansatta av människor som inte alls varit särskilt lämpade för sina poster Vilket bekräftas av att dessa i efterhand ofta sagt sig ha varit naiva och inte kunnat förstå konsekvenserna av sina handlingar.