Har författandet, drickandet, sexualiteten och spelandet någonting gemensamt? Rolf Karlman berättar om författarna Claes Andersson och Pentti Saarikoski, om alkoholmissbruk och en utbredd alkoholkultur, om dålig självkänsla och en paradoxal omnipotens. Flyktens skepnader, som utväg – och återvändsgränd.

Den finlandssvenske poeten Claes Andersson (1937-2019) arbetade som läkare inom den psykiatriska vården i Finland under flera decennier. Det var under denna period som de stora institutionerna, mentalsjukhusen, ifrågasattes och slutligen avvecklades till förmån för ett förhoppningsvis humanare vårdalternativ. Claes Andersson konstaterar att de slutna avdelningarna på de stora mentalsjukhusen inte sällan skadade patienterna mer än den primära psykiska sjukdomen gjorde. Han var redan på 1960-talet engagerad i den så kallade Novemberrörelsen som verkade för en humanare fångvård samt förbättringar för mentalpatienter och bostadslösa alkoholister. Rörelsen startades efter en höst då många alkoholister och uteliggare hade avlidit.