För över 2 000 år sedan skrev den stoiske filosofen Seneca ”Visa mig en man som inte är en slav.” Seneca talade om mentalt slaveri: ”En är slav under lusten, en annan under girigheten, en annan under ambitionen, och alla män är slavar under rädslan.”
Den romerske kejsaren Marcus Aurelius var också en stoisk filosof. I ”Meditations” skrev han ”Alexander och Caesar och Pompejus. I jämförelse med Diogenes, Herakleitos, Sokrates? Filosoferna visste vad, varför, hur. Deras sinnen var deras egna. De andra? Ingenting annat än oro och slaveri.”
Erövrande politiker kan ha regerat över miljontals, men de kunde ändå inte kontrollera sina egna sinnen.
Kan privilegium och rikedom hjälpa en att komma undan mentalt slaveri? Vi behöver bara se på allt dåligt uppförande i Hollywood för att inse att pengar inte kan köpa psykologisk frihet.
Aurelius klandrade sig själv: ”Sluta tillåta ditt sinne att vara en slav, att ryckas med av själviska impulser, att sparka emot ödet och nuet och att misstro framtiden.”
Deras bidrag tillhör mänsklighetens stora verk eftersom de återspeglar tidlösa teman.
Fast i offersitsen
De flesta av oss har lidit motgångar, som Ryan Holiday, författare till flera böcker om stoicism, observerar:
"Så mycket av det som sker är bortom vår kontroll: Vi förlorar människor vi älskar. Vi blir ekonomiskt ruinerade av någon vi litat på. Vi kliver fram, lägger ner all vår kraft i någonting, och faller till botten när det misslyckas. Vi väljs ut att kämpa i krig, att klara av en hög skatt eller familjebördor. Vi missar chansen att få något som vi längtat efter. Det här kan slå ner oss och såra oss. Ja.”
Var och en av oss utformar vår identitet kring vad vi kan kalla för ”historien om mig”. I boken ”Question your life”, ser Greg Krech hur ofta de här historierna innehåller ilska. Krech varnar för att vi genom våra historier skapar våra egna bördor:
”Det är en stor börda att gå i kläder bestående av besvikelse och ilska. Det tynger ständigt ner oss när vi försöker ta oss framåt i livet... Det påverkar vår grundläggande syn på livet. Det begraver oss i en klagobaserad livsstil med ständig uppmärksamhet mot vad som har gått fel och hur världen misslyckas med att möta våra förväntningar.”
I boken ”Bonds that make us free” ber filosofen C. Terry Warner oss att fundera över frågan: ”Varför omfamnar vi vårt elände och ägnar oss åt vårt offerskap?”
”Att uppleva att andra människor eller omständigheter har mer makt över vårt eget välmående än vi har”, säger han är att vara ”fast” i en offersits. ”Vi tror att de har förmågan att ge oss oroskänslor som vi inte kan göra någonting åt, oavsett hur vi försöker.”
När vi tror att andra människor och omständigheter bär ansvaret för hur vi känner oss och för de val vi gör, så lever vi i en lögn av offerskap.
Hur vi gör oss själva till offer
Warner ber oss fundera på tillfällen när vi är som mest oroade. Vi kan hitta den verkliga källan till våra ”plågade känslor” i vår ”självupptagenhet”. Warner skriver ”De gånger när vi känner oss mest eländiga, förolämpade, eller arga är ständigt de tillfällen när vi också är som mest upptagna av oss själva och mest oroliga eller misstänksamma eller rädda, eller på något annat sätt bekymrade över oss själva.”
I vår självupptagenhet bedrar vi vår känsla för rätt och fel. Warner hjälper oss att se att vårt självbedrägeri kan ske på mindre sätt, som i den här berättelsen om en ”upptagen man”:
”En upptagen man kör hem sent på natten och upptäcker att bensinen nästan är slut. Nästan omärkligt, ändå omisskännligt, känner han att han borde tanka så att hans fru inte ska behöva göra det dagen därpå. Men det gör han inte.”
I sinnet på den här upptagne mannen väcktes en drivkraft till att handla utefter hans högsta värden, ändå gjorde han det inte. Det här är självbedrägeri.
För att berättiga det här valet kan den här mannen ha sökt i sinnet efter ”data”. Han tänker på allt han gör för hemmet som hans fru inte gör och han kan ha dragit slutsatsen att ”jag är mycket mer upptagen än min fru; hon borde tanka åt mig”. I sitt sinne blir han offret för en fru som inte stöttar honom. Hans fru, inte han, bär skulden till att han inte tankade bilen.
I det här enkla exemplet fastnade den upptagne mannen i sitt tänkande. Genom att porträttera sig själv som ett offer underminerar han sin relation och ett lyckligt liv.
Warner skriver: ”Det blir svårt att stå ut med livet, bara när vi som självbedragare tar på offerkoftan genom att se andra som plågoandar och underhåller vår olycka som om det vore medaljer.”
Känslor som ”irritation [som eskalerar till ilska], förödmjukelse, självömkan, ilska eller frustration” följer med självbedrägeriet. De här är känslor med en anklagan. Warner skriver: ”Det är bara personer som gör någonting som går emot deras känsla för rätt och fel som behöver lägga tid på att hitta på en självberättigande historia.”
Våra självberättigande historier skapar ilska. Warner skriver ”Att sätta upp en hård, förargad attityd mot andra är detsamma som att behöva leva i en värld av ilska, en värld full av människor som är emot oss och hotar oss. Hur de är i våra ögon är en reflektion av hur vi är.”
Warner varnar för tre aspekter av självbedragande uppförande: ”Att anklaga andra, ursäkta sig själv, och att visa upp sig själv som ett offer. Vi kan inte leta efter bevis för att andra behandlar oss illa, som självbedragare gör, om vi inte aktivt tar på oss offerkoftan.”
När vi har tagit rollen som ett illa behandlat offer kan vi också känna oss arga och berättigade. Vi kan se världen som orättvis och skyldig oss någonting. Vi kan tro att vi är nedbrutna samtidigt som vi ser andra som att de har fler fördelar och är mer privilegierade.
I vår offersits tror vi att vi inte är ansvariga, andra är det. Och många politiker utnyttjar gärna vår falska tro.
Falsk medkänsla
Vad skulle man kunna säga till en man som växte upp med en ensamstående förälder i en stadsdel med mycket oroligheter och gick i en skola där han inte fick lära sig så mycket och blev mobbad av sina klasskompisar? Den här mannen kan utsättas för rasdiskriminering. Om han får barn utanför äktenskapet med flera kvinnor och åker in och ut ur fängelset, är han ansvarig för sitt beteende? Är han inte ett offer för omständigheterna?
Warner ser livets prövningar och ser livet bortom offerkoftan:
”Även om ingen av oss är ansvarig för olyckorna som vi råkar ut för, så är vi tack och lov ansvariga för hur vi använder dessa olyckor. Vi kan inte ändra det som har hänt, det stämmer. Har vi inte haft ansvaret för dem, så kan vi inte ta ansvar för dem. Men vi är ansvariga för den effekt de kan ha på oss – för den betydelse vi lägger i dem och det sätt vi minns dem på. Och vi kan lära och växa av dem.”
Marcus Aurelius uttryckte det på sitt sätt i ”Meditations”: ”Det kan bara förstöra ditt liv om det förstör din karaktär. Annars kan det inte skada dig, på insidan eller utsidan.”
Warner säger att man kan kallas ”obarmhärtig” för att tycka att vi är ansvariga för vad vi gör av våra liv. Men att säga att en person inte är ansvarig ”säger 'Du kan inte!' istället för 'Du kan!'”
Warner reflekterar över vad det innebär att tro att en person inte är ansvarig:
”Även om de som tänker så tror att de är medkännande och vänliga, så är de bara eftergivna. Eftergivenhet är en falsk, bestraffande välgörenhet. Det ger inget hopp alls för att frigöra oss från våra känslomässiga besvär. Det säger att vi sitter fast i att vara de otillräckliga behållare vi tror att vi är och är dömda att finna oss i vår lott så gott vi kan.”
Genuin medkänsla, där man i alla människor se möjligheten att ta ansvar, är hoppfullt. Warner skriver: ”Det är på grund av att vi är ansvariga för det vi har blivit som det finns hopp för oss att förändra oss i grunden. Vi kan bara hitta sann medkänsla genom att sträcka ut det här hoppet till andra, aldrig genom att förneka dem det.”
Se dig omkring, säger Warner, ”Har du känt människor som verkar ha gjort sig en livsstil genom att förstärka sitt offerskap?” Nöj dig inte med att se att andra har valt offerkoftan. Warner frågar ”Ser du något av den här tendensen hos dig själv?”
Botemedlet mot att fastna i offerkoftan är att se oss själva som ansvariga för att göra våra egna val.
Barry Brownstein är professor emeritus i ekonomi och ledarskap vid University of Baltimore. Han är författare till The Inner-Work of Leadership. För att få del av hans essäer, prenumerera på Mindset Shifts. Artikeln publicerades ursprungligen på Foundation for Economic Education.
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.
