I min förra artikel beskrev jag hur dagens penningsystem saknar spärrar mot kreditexpansion och penningmängdsökning vilket i sin tur skapar de finanskriser vi återkommande plågas av. Vad är då lösningen? En blick tillbaka i historien kan ge oss hjälp på traven. När kopplingen till guldet släpptes 1971 var det slutet på en lång serie av politiska beslut som underminerat den klassiska guldstandarden och försämrat kvalitén på våra pengar.

Att följa USA:s penninghistorik är mest illustrativt då det landet har varit den dominerande ekonomin i världen de senaste 100 åren. USA:s konstitution från 1789, som fortfarande gäller, stipulerar att endast guld och silver ska vara legala betalningsmedel. Den amerikanska dollarn definierades då helt enkelt som en viss mängd guld. 1792 fixerades denna mängd som 19,39 dollar per troy uns (cirka 31 gram), justerat till 20,65 dollar per troy uns år 1834 vilket officiellt gällde ända fram till 1933 då Franklin D. Roosevelt devalverade dollarn till 35 dollar per troy uns i ett försöka att få bukt med den stora depressionen. Samtidigt genomdrev han extremt nog ett förbud för amerikanska medborgare att inneha och handla med guldmynt, en frihet de inte återfick förrän 1975.

Innan inbördeskriget i USA 1861– 1865 hade amerikanska staten nöjt sig med att endast prägla guld och silvermynt (däremot fick privata banker ge ut sedlar konvertibla till guld) men under kriget skapade president Abraham Lincoln en pappersvaluta kallad ”Greenback”, som inte kunde lösas in mot guld, för att kunna betala kostnaderna för kriget. Denna fiatvaluta skapade hög prisinflation under kriget men efteråt avhöll sig den federala staten från att trycka nya sedlar så att man 1879 kunde tillåta inlösen av dessa mot guld enligt den gamla växelkursen 20,65 dollar per troy uns. Därmed använde sig USA återigen av en guldstandard. Storbritannien hade haft detsamma sedan 1844 och under 1870-talet övergick fler och fler länder till samma monetära system. Bland annat anammade Tyskland guldstandarden 1872, Sverige och Danmark 1873 och Frankrike och Italien 1874. Perioden 1870-talet till början på första världskriget kallas eran för den klassiska guldstandarden vilken sammanföll med den första perioden av verklig globaliserad handel och fantastisk ekonomisk utveckling i stora delar av världen. Guldstandarden var en stor del i det eftersom den förenklade handeln över landsgränserna och gav förtroende åt ett långsiktigt stabilt penningvärde. De långa räntorna var också låga och stabila. Fördelen med guld är att i princip allt guld som någonsin grävts upp fortfarande finns kvar i någons ägo och mängden nytt guld som bryts per år har under lång tid legat kring 1–2 procent av den befintliga mängden vilket bidrar till det stabila penningvärdet under en guldmyntfot. Konsumentpriserna fluktuerade en del under 1800-talet i takt med att mängden sedlar i cirkulation varierade men höll sig över tid stabila eller föll gradvis i takt med produktivitetsutvecklingen. Denna period har fått namnet The Gilded Age i USA tack vare den fantastiska ekonomiska utvecklingen.