2018 – västgötaklimaxets år
Partiledarna för Sveriges riksdagspartier 2018. Foto: Susanne W Lamm/Epoch Times


Förra året frågade den här ledarsidan om Sverige skulle få sitt ”Trump-ögonblick” 2018. Nu så här i efterhand kan man konstatera att så inte blev fallet. I stället kom hela året att präglas av en enorm spänning som aldrig fick sin förlösning. Men under den låsta ytan har saker ändå förändrats fundamentalt.

Jimmie Åkesson kanske var ”hög på opinionssiffror” som någon ledarsida anklagade honom för, de där dagarna i somras då han och SD tycktes äga Almedalen. De blev inte största parti i valet – inte ens nära. När det kom till kritan visade Socialdemokraterna att de är det enda riksdagspartiet som verkligen ”inte är som andra”: De mobiliserade vad som fanns kvar av hela den enorma och vittförgrenade ”rörelsen” och överträffade de låga förväntningarna med ett par procentenheter.

Vad den här uteblivna undergången (det sämsta resultatet på riksplanet genom tiderna och en rejäl kollaps i kommuner och landsting kan inte kallas ”seger”) innebär i längden för S får vi se. Men på kort sikt innebar den att Stefan Löfven ändå kan agera med pondusen hos ledaren för Sveriges med bred marginal största parti i den besynnerliga vals som pågått sedan september. Åkesson visste så klart, även när medvinden blåste som bäst, att i den parlamentariska praktiken spelade det inte så stor roll om hans parti fick 18 eller 28 procent. SD fortsätter att spela det långa spelet för att nå inflytande.

Om man kan dra några slutsatser av de misslyckade försöken att bilda regering hittills så är det väl att det ”helvetesgap” i den politiska mitten, som denna ledarsida talade om tidigare i år visat sig mycket svårt att överbrygga. De enda partier som verkligen i både ord och handling försökt stå där i luften har straffats i opinionen, och Liberalerna ser till och med ut att kunna ramla ner i den där avgrunden om det blir extra val. Att Alliansen som konstruktion nu i praktiken dött får man väl också konstatera. Vad det sedan innebär för partiernas agerande återstår att se. Även zombies kan ju fylla vissa funktioner.

Det går så klart inte att utesluta att det till sist blir en bred regering från Centern och Liberalerna till S/MP med stöd av V. Men det är svårt att inte notera att den enda borgerliga partiledare som har verklig medvind just nu är Ebba Busch Thor – den som av de flesta uppfattas och tolkas som mest inriktad på en högerregering och minst bekymrad över att denna skulle luta sig mot SD.

Precis som det innan valet såg omöjligt ut att få ihop ens en hyfsat funktionell minoritetsregering, är det efter de frustrerande talmansrundorna och sonderingarna svårt att se en väg framåt som inte innefattar extra val. I ett sådant riskerar till synes både MP och L att ramla ur, något som så klart skulle förändra förutsättningarna radikalt, men vad det exakt skulle innebära står skrivet i stjärnorna. Fortfarande på årets sista dag framstår alla tänkta regeringsalternativ som lika sannolika – eller osannolika – som de gjorde dagen efter valet.

Det här västgötaklimaxet, om än väntat av många nyktra bedömare, är så klart påfrestande. Och bortsett från att den bittra samtalston som sattes i valrörelsen har hängt kvar, så har också en viss rastlöshet börjat märkas. Som om den där spänningen behövde ta vägen någonstans.

Protesterna mot FN:s migrationsramverk blottade de oundvikliga sprickorna i den heterogena grupp som står till höger, men inte litar på allianspartierna. De vädrade morgonluft inför valet, men inga alternativa partier lyckades ens skrapa ihop till ens en ynka procent. På vänsterkanten verkade många som förberett sig på något slags sammanbiten ”resistance” mot en högerregering få lite lättnad av att manifestera mot den M/KD-budget som snöpligt för övergångsregeringen gick igenom. Sakfrågorna kändes mindre seriösa – man kallade den näst högsta klimatbudgeten någonsin för ”klimatslakt”, till exempel – huvudsaken man fick samlas och lufta missnöje och farhågor.

Det är lätt att rycka på axlarna inför det totalt låsta valresultatet, men vi lär likväl se tillbaka på 2018 som en vattendelare. Det här var valet då den blockpolitik och höger-vänsterskala som många redan påpekat var i gungning till sist korrigerades av hårda siffror, och den nya verkligheten liksom landade. Även om inte paradigmskiftet kom i form av ett tvärt och chockerande ”Trump-ögonblick”, så är stenen ändå i rullning. Valrörelsen 2022 kommer att äga rum i ett politiskt landskap som man knappt kunde skönja konturerna av 2014.


Mest Lästa