Socialism är kollektivism, och i Sverige är kollektivismen en gudom. Hyresgästföreningen och LO förhandlar kollektivt om avtal, statliga karteller monopoliserar, och personlig dygd ersätts av kollektiv värdegrund, men är kollektivism alltid av godo?

I länder som USA har facken historiskt sett varit förknippade med den italienska maffian, vilka genom att muta eller tillsätta sina lojala i fackstyrelserna fick en möjlighet att tvätta illegitim inkomst, förskingra medel, sätta press på förtroendevalda, och få företag och industrier att ställa upp på deras krav genom att hota med strejker, blockader eller sabotage. Facken blev en förlängning av La Cosa Nostras makt, som mellan 1950- och 1980-talet hade infiltrerat alla statliga institutioner i USA. I Sverige präglas i stället fackliga paraplyorganisationer som LO (Landsorganisationen) eller SAC Syndikalisterna av en stark värdegrund – ett partipolitiskt åsiktsprogram.

Emellertid, i likhet med hur FBI-chefen J. Edgar Hoover fram till 1957 förfäktade att ”det finns ingen maffia”, så finns det i dag många ledamöter, i synnerhet inom SAP (Det socialdemokratiska arbetarepartiet) som inte känns vid att det existerar en politisering inom facken. Som nationalekonomen Milton Friedman sade: ”Vår intuition säger till oss, och historien bekräftar, att det största hotet mot frihet är koncentrationen av makt.” Är det samma sak med de fackliga organisationerna?