Ett nytt förslag om krav på rapportering av betalningstider syftar till bättre förutsättningar för mindre svenska företag att växa och utvecklas. Frågan är om detta förslag verkligen är ändamålsenligt i förhållande till sitt syfte i en i övrigt snårig djungel av regler som fåmansföretagen ska följa.
Den 7 oktober lämnade regeringen ett nytt lagförslag om krav på rapportering av betalningstider på remiss till Lagrådet. Förslaget syftar till att både bryta utvecklingen mot längre betalningstider inom näringslivet och skapa goda förutsättningar för mindre svenska företag att växa och utvecklas. I sak innebär förslaget att alla företag med fler än 250 anställda varje år ska rapportera till Bolagsverket hur långa betalningstider de har vid köp av varor och tjänster från företag som är verksamma i Sverige och har färre än 250 anställda. Det som ska rapporteras är uppgifter om genomsnittlig avtalad betalningstid, genomsnittlig faktiskt betalningstid och andel fakturor som betalats efter att avtalad betalningstid har gått ut. Uppgifterna ska även redovisas separat för företag med 0–9 anställda, 10–49 anställda och 50–249 anställda. Bolagsverket i sin tur ska upprätta och föra ett sökbart register över rapporterade uppgifter och ska även ha möjligheten att förelägga berörda företag vid vite att lämna dessa uppgifter.
Förslaget har sin grund i EU-direktivet (2011/7/EU) om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner, vilket genomförts i svensk rätt 2013 genom en ändring i räntelagen (1975:635). Däri står att en fordran förfaller till betalning senast trettio dagar efter det att en borgenär har framställt krav på att fordringen betalas, men att betalning får ske senare om borgenären har godkänt detta, det vill säga avtalsparterna bestämmer själva när betalning ska ske. En tid efter denna lagändring försökte regeringen ändra bestämmelsen så att den blev tvingade, det vill säga avtalsparterna får inte bestämma när betalning ska ske. Detta förslag mötte dock stort motstånd där kritiska branschaktörer ifrågasatte att regeringen ville begränsa avtalsfriheten på detta sätt genom tvingande lag. Förslaget övergavs därför.
