Vill du bli rik på någon annans bekostnad? Investeringar i så kallad grön energi erbjuder goda möjligheter att sko sig och låta någon annan ta hand om notan.

Om det finns en möjlighet att tjäna enormt med pengar på andra människors godtrogenhet, finns det då en risk att någon faktiskt utnyttjar situationen till sin fördel med ljusskygga metoder? De flesta människor skulle nog svara ja på den frågan.

Likafullt verkar det som om man inte ens tänkt tanken att alla inte har rent mjöl i påsen när det gäller så kallad ”grön” energi. Inom detta område finns det goda möjligheter att berika sig själv och skicka notan till någon annan. Med någon annan avses oftast skattebetalarna, även om det ibland skulle kunna vara andra investerare.

EU beslutade 2020 om en satsning på vätgas för att nå klimatneutralitet senast år 2050. Totalt omfattar ramen 470 miljarder euro, eller om man så vill nästan 5 biljoner kronor – 5 000 miljarder kronor. Detta rör sig inte i första hand om rena bidrag, utan till stor del om kreditgarantier till företag som etablerar förment grön teknik.

Kreditgarantier innebär att EU garanterar att ta över lånen om företaget går omkull. Ett annat sätt att säga samma sak är att EU:s skattebetalare får stå för fiolerna om satsningen blir en flopp. Därmed vet banker som lånar ut pengar till företaget att risken för deras del är noll.

Det finns det goda möjligheter att berika sig själv och skicka notan till skattebetalarna.

I normala investeringar måste banker bedöma risken att det företag som lånar går i konkurs. I en konkurs förlorar ju banken de utlånade pengarna. Därför sätter man en tillräckligt hög ränta för att man i genomsnitt får in mer pengar på utlåning än man förlorar i konkurser hos de som har lånat. Räntan är inte bara bankens vinst, utan även försäkringspremien för de utlånade pengarna.

När nu EU garanterar att betala om satsningen misslyckas behöver banken inte göra en riskanalys. Enda risken att förlora pengar är om hela EU skulle gå i konkurs, vilket verkar tämligen osannolikt. Eftersom det nu blivit riskfritt för banken att låna ut kan de sätta en låg ränta, nästan noll. Nu räcker det för banken att täcka sina omkostnader och göra skälig vinst.

Det kostar inte radikalt mycket mer för banken att handlägga ett stort lån än ett litet, så banken kan sätta en låg ränta på ett stort belopp, och ändå göra en bra affär. I praktiken innebär detta att man ligger nära tysk statslåneränta. Tyska staten anses vara en säker låntagare, med låg ränta som konsekvens.

Med endast en lätt underdrift kan man säga att dessa gröna kreditgarantier leder till stor tillgång till gratispengar för de inblandade företagen. Detta kan man använda för att skapa det som ekonomer ofta kallar ”hävstång”.

En hävstång innebär att lånade pengar ökar bolagets värde långt utöver de egna medel som grundaren sätter in. Vi tar ett påhittat exempel, bara för att förklara principen. Antag att grundaren lägger in 100 miljoner kronor av egna medel, och sedan får kreditgarantier på 10 miljarder kronor av EU. Detta leder till att aktiekursen stiger så att bolaget värderas till, säg, 5 miljarder kronor. Om nu grundaren säljer sina aktier har vederbörande tjänat 5 miljarder kronor på en insats på 0,1 miljarder kronor – en värdeökning på 50 gånger pengarna!

Rent fiktivt kan vi tänka oss ett företag som hittat på en teknik som påstås göra att Golfströmmen inte råkar vända. Om Golfströmmen verkligen skulle sluta flyta från Mexikanska Golfen till Nordeuropa skulle vi få ett klimat liknande Sibiriens. Att säkerställa att detta inte sker är av lätt insedda skäl önskvärt. Om man kan få tillräckligt många investerare att tro på att Rädda Golfströmmen AB faktiskt har en fungerande teknik blir det intressant att investera. Man kan ju i så fall räkna med att värdet på bolaget kommer att stiga i framtiden.

Om nu Rädda Golfströmmen AB faktiskt inte har en fungerande teknisk lösning, utan bara påstår detta och lyckas attrahera tillräckligt mycket investerat kapital, är det läge att göra en så kallad exit. Grundaren säljer sina aktier och tjänar en rejäl slant. De som kom in som investerare senare och inte sålde sina aktier i tid kan stå med lång näsa den dagen det visar sig att det inte fanns någon fungerande teknisk lösning. Allt var tomma förhoppningar, som visade sig vara enbart varmluft.

Historien är full av berättelser om misslyckade satsningar, så det är inget nytt under solen. Spekulationerna i svarta tulpanlökar i Nederländerna på 1630-talet används ofta i ekonomiutbildningar som exempel.

Det som är nytt är den enorma tillgången på gratispengar, i form av kreditgarantier för ”grön omställning”. Missförstå mig rätt, jag tror inte att alla sådana satsningar är bedrägerier. Jag tror att de flesta satsningar görs med fromma förhoppningar av hederliga människor som vill väl. Tråkigt nog räcker det inte med äppelkäcka ambitioner; man måste kunna driva företag också.

Historien visar att om det finns ett system som gör det enkelt att sko sig på andras bekostnad och komma undan, så kommer en och annan ljusskygg individ att försöka utnyttja systemet. Om man lägger upp monumentala mängder gratispengar som kan användas för att blåsa upp värderingen av företag, så kommer detta att ske. Dessa gratispengar från EU är därmed en oerhört fertil grogrund för gröna investeringsbubblor.

 Kritiska frågor avfärdas. Man utmålar den som frågar som motståndare till omställningen.

Denna gigantiska syltburk har bara två år på nacken, och det är därför för tidigt att peka ut vilka av satsningarna som kommer att implodera som en sufflé som tagits ur ugnen för tidigt. Dock kan vi ge läsarna några tumregler. Historiska jämförelser har visat att följande faktorer påfallande ofta finns med i bilden:

1. Målen är storslagna. Det handlar inte om att göra något några procent bättre, utan om en enorm förändring, en ”game changer”.

2. En viss lösning pekas ut som den självklara vägen. Det handlar sällan eller aldrig om att pröva ett flertal olika lösningar för att senare utvärdera, utan allt satsas på ett kort. Vi har redan nämnt att EU valt att satsa 5 000 miljarder på ett enda utpekat verktyg: vätgas. Andra sätt att nå minskade koldioxidutsläpp är inte i närheten av dessa belopp.

3. Projekten beskrivs som världsledande eller världsunika. Detta attraherar ministrar eftersom det ger möjlighet till exponering genom att klippa band iförd hård mössa. Det gäller även industriledare som vill synas i sammanhanget. Inte sällan rör det sig om företagsledare från andra branscher som inte vill riskera att missa en ny trend.

4. Offentliga företag eller offentlig finansiering dominerar. Rent privata initiativ är inte immuna mot bubblor, men bubblor blir sällan långlivade om de enbart bygger på privat finansiering. Privata investerare som riskerar att förlora sina egna pengar granskar ofta satsningarna mer kritiskt.

5. Satsningarna finansieras av andras pengar. Det finns gott om ”gratispengar” som gör att målet inte behöver vara lönsamhet i företagets kärnverksamhet – att attrahera bidrag blir lönsammare än att få i gång ett vinstdrivande företag.

6. Kritiska frågor avfärdas. Man svarar inte på sakfrågan utan utmålar den som frågar som motståndare till omställningen.

Nyligen nåddes vi av beskedet att en gigantisk batterifabrik under utveckling i Storbritannien gått i konkurs. För bara ett år sedan utropade dåvarande premiärministern Boris Johnson:

”Fantastiska nyheter! Pionjären inom batterier för elbilar Britishvolt ska bygga en gigantisk fabrik i Northumberland, vilket skapar tusentals jobb i vårt industriella hjärta och hjälper produktionen av elbilar som del av vår Gröna Industriella Revolution.”

Som vanligt dyker de ständiga honnörsorden om världsledande och grön revolution upp. Bolaget grundades bara två år tidigare, 2020, av en svensk entreprenör. Kostnaden för fabriken beräknades till en början till 30 miljarder svenska kronor, vilket snart skrevs upp till 50 miljarder. Detta skulle ha blivit den största nya fabriken i nordöstra England på 40 år, och skulle ge 3 000 jobb i själva fabriken och ytterligare 5 000 jobb i kringverksamheter.

Vad de inblandade inte kände till, eller kanske blundade för, var att den svenske entreprenören var dömd för skattebrott på 1990-talet. Han var senare rådgivare åt Antonov – bankmannen som var djupt inblandad i turerna kring nedläggningen av SAAB. Antonov har dömts till fängelse både i Ryssland och Litauen för diverse skumraskaffärer.

Frestelsen är stor för politiker att vara världsledande, men fruktan är också stor för att komma på efterkälken. När planerna på Britishvolt lanserades kom det som en skänk från ovan för den brittiska regeringen. Många andra länder hade presenterat planer på batterifabriker, och den industriella revolutionens ursprungsland hade börjat komma på efterkälken. Polen, Tyskland, Ungern och Sverige var före, och det gällde att inte bli akterseglad. Man kan spekulera i om detta gjorde att benägenheten att ställa kritiska frågor sattes på undantag.

Som så ofta när det handlar om bidragskapitalism var det ingen hejd på spenderandet av pengar innan ens den första kronan tjänats in. Champagnen flödade på olika mässor för att imponera på investerare. Företaget hyrde ett jättegods med alla tänkbara lyxiga bekvämligheter. Ledningen excellerade i att åka med det egna jetplanet, gärna till kontoret i Abu Dhabi. Varför man behövde ett kontor där är inte uppenbart, åtminstone inte av affärsskäl.

Man hade dessutom ett kontor i Kanada, där man försökte etablera en liknande fabrik. Den framstöten hade en tidigare premiärminister för delstaten Quebec som frontnamn.

Kraschen har, föga förvånande, lett till viss nervositet i branschen. En branschbedömare försäkrade:

”Det här är en isolerad händelse. Britishvolt har inte varit ett seriöst projekt och det har dragits i gång av personer som saknar både batteri- och bilbakgrund.”

Frågan är hur många andra projekt som dragits i gång av personer utan djupare kompetens för verksamheten. Det finns åtminstone 40 liknande projekt i Europa.

Det är normalt att fler investerare än vad som det senare finns utrymme för satsar friskt när en ny teknik dyker upp. Med tiden blir resultatet några livskraftiga företag, och ett antal misslyckade satsningar. Detta kallades av nationalekonomen Joseph Schumpeter för ”kreativ förstörelse” – många satsar, några blir vinnare och några förlorare, men som helhet blir samhället vinnare när ny teknik kommer in på banan.

Detta är normalt i en marknadsekonomi och inget att frukta. Eftersom det är svårt på gränsen till omöjligt att peka ut vinnarna på förhand får marknaden verka på darwinistiskt manér.

Det som är nytt med bidragskapitalismen är att staten och EU pumpar in enorma summor kapital till dem som satsar. Detta blåser upp bubblorna och leder till att de oundvikliga kollapserna blir kraftigare än de annars varit. Det lockar också oseriösa lycksökare som bara behöver satsa i sammanhanget småpengar ur egen ficka, och staten matchar med skattepengar – skattepengar som brinner inne när bubblan brister.

Slutresultatet blir att för de initiativ som lyckas, blir privata kapitalister extremt rika tack vare att staten pumpat in skattepengar, och staten tar smällen i de företag som går i kvav. Det blir i praktiken riskfritt för de privata kapitalister som investerar. Vi avslutar med en oroande fråga: Finns det kanske några liknande projekt i Sverige?

Jan Blomgren
Professor i tillämpad kärnfysik, författare och debattör

Kontakta skribenten:
[email protected]