Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.

Energiområdet är späckat med ogenomtänkta floskler. Även ledande aktörer inom området uttrycker återkommande helt ogenomtänkta synpunkter. Strävan efter slagord som låter bra har ersatt eftertänksam analys.

När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.

Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.”

Dessa ord från Jesus i Matteusevangeliet är kanske världslitteraturens första varning för godhetssignalering. Det kanske imponerar på omgivningen, men inte på Vår Herre, om ditt mål inte är att vara god, utan att framstå som god.

”Yta är allt!” I dessa tre ord lär filosofen, samhällsdebattören och musikern Alexander Bard ha sammanfattat vår tid. Intrycket, inte den genuina helheten, är i fokus. Godhetssignalering är ytlighet upphöjd till norm.

Inom politiken har godhetssignalering närmast blivit en folksport. Min favoritfilosof Thomas Sowell konstaterade för rätt många år sedan att ”Vi har gått från att göra det som fungerar till att göra det som låter bra”. Om man kan utmåla sig själv som ljusets riddersvakt genom det man säger kanske kraven på att faktiskt leverera ett fungerande innehåll sjunker.

Godhetssignalering är den lates väg till framgång i en ytlig tid.

Det finns en logik i detta. Eftersom politik i hög grad handlar om att vinna nästa val behöver man ge ett gott intryck. Att sätta sig in i något så komplicerat som exempelvis elsystemet kräver mycket tid. Att bygga upp en bild av sig själv som god kräver inte samma arbetsinsats. Godhetssignalering är helt enkelt enklare än att utveckla sin kompetens, eller mer cyniskt uttryckt, den lates väg till framgång i en ytlig tid.

Om det infantila godhetssignalerandet hade stannat inom politiken vore det trist, men kanske hanterbart. Dock har vi på senare år tvingats se att liknande agerande nu sprider sig till andra delar av samhället, till näringslivet och akademin.

”Vi måste bort från att olika energislag bekämpar varandra. Vi behöver all energi.”

Visst låter det bra. Den som säger detta – och det är många i energidebatten – kan ge intryck av att stå ovanför det tarvliga käbblandet. Det finns egentligen bara en svaghet med detta uttalande: det är struntprat.

Om man trycker in två spikar av olika metaller i en apelsin med en sladd emellan flyter det elektrisk ström i kretsen. Ingår detta i all den energi vi behöver? Naturligtvis inte. Olika sätt att producera el är olika effektiva. Att säga att allt behövs är strängt taget att säga att kvalitet inte spelar någon roll alls. Gissningsvis var det inte avsikten hos den som ville framstå som höjd över futtiga meningsmotsättningar.

Alla konflikter löses inte effektivt genom att man låtsas som att de inte finns. Under lång tid har företrädare för väderberoende kraft, vilket innebär sol- och vindkraft, låtsats som att sådan el gör lika stor nytta som el som produceras dygnet runt, året runt. Man behöver inte vara en tänkare av Nobelprisklass för att inse att detta inte stämmer. Om viss el måste produceras i samma ögonblick som den används, och inte går att lagra, då är inte alla typer av el lika värdefulla.

Detta kan gemene man tänka ut med hjälp av vanligt hederligt sunt förnuft. Vad som däremot inte är uppenbart, och vad som gör situationen ännu värre för väderberoende kraft, är att generatorerna i väderberoende kraft skiljer sig rent tekniskt från de större anläggningarna för planerbar el. I stora och tunga anläggningar för planerbar el använder man synkrongeneratorer. Det grekiska ordet ”syn” betyder lika, och “ kron” betecknar tid, vilket sammantaget innebär att synkrona generatorer kan ställas in för att ge el med fast frekvens. Detta är extremt viktigt, eftersom avvikelser på bara en procent i frekvens riskerar att förstöra stora delar av hela elsystemet.

Små generatorer, där förutom sol och vind även små vattenkraftverk ingår, har asynkrona generatorer, det vill säga inte synkrona. Sådana generatorer styr inte frekvensen på elnätet, utan anpassar sig till den frekvens det råkar vara för tillfället. Detta gör att om man har för stor andel asynkrona generatorer i ett elsystem får man problem med stabilitet.

Det har gått inflation i professorer på tekniska högskolor som hävdar att man kan ha mycket större andel sol- och vindkraft i det svenska elsystemet än vi har i dag. En del hävdar till och med att vi helt skulle kunna ta bort den mest stabila delen av elsystemet, kärnkraften, och ändå få ett väl fungerande elsystem, dessutom med låga priser.

Att dessa påståenden närmast utan undantag egentligen bottnar i ogillande av kärnkraft, snarare än en förutsättningslös analys av hur man bygger ett optimalt elsystem, är oftast uppenbart. Vad som inte är lika uppenbart för en utomstående är att det alltid handlar om teoretiska modeller, om det alls finns någon analys bakom.

Teknik är tillämpad naturvetenskap, och därmed inte en fråga om valfria åsikter utan om omutliga naturlagar. Inom naturvetenskap är det vedertaget att experimentet är den högsta domaren. Vi kan ställa upp ett antal hypoteser och teoretiska modeller, men dessa ska sedan testas mot experiment. De teorier som motsägs av experiment förpassas till vetenskapens motsvarighet till det runda arkivet, medan de som överlever får fortsätta att utvecklas.

Ingen av alla dessa forskare som hävdar, utifrån teoretiska modeller, att väderberoende kraft kan ge ett stabilt och billigt elsystem har förutsagt dagens elkris. Tvärtom, så gott som alla har tidigare hävdat att den elmix vi har i dag skulle ge ett minst lika bra eller bättre elsystem än det vi hade tidigare med mycket större andel planerbar el.

De har fel – deras teorimodeller beskriver inte verkligheten. När vi gjorde experimentet att stänga ned stora delar av den planerbara elproduktionen fick vi skyhöga elpriser. Detta kan alla upptäcka genom att titta på sina elräkningar. Vad som inte syns för privatpersoner är att situationen egentligen är betydligt sämre än så. Stabiliteten i systemet har minskat, liksom tryggheten i tillgången till el. Nyligen gjorde EU:s expertorgan Entso-E en genomgång av elsystemen i hela Europa. Den sämsta regionen i hela EU är nu södra Sverige. Vi har gått från ett elsystem andra avundades till att i dag ligga efter stora delar av Balkan beträffande försörjningstrygghet, trots att de länderna härjades av krig för inte alltför länge sedan.

Det finns gott om länder, delstater och regioner som gjort liknande självmål som Sverige, där man försökt ersätta planerbar el med väderberoende. De forskare som hävdar förträffligheten med väderberoende el skulle ju kunna jämföra sina modeller med verkligheten även i andra länder än Sverige. Sådana experimentella jämförelser med verkligheten är dock den akademiska litteraturen närmast kliniskt fri från. Man kan spekulera i om sol- och vindapologeterna inte törs utsätta sina teorimodeller för den hårdhänta granskning en jämförelse med verkligheten innebär.

Att de inte vill torde vara uppenbart. Om de verkligen trodde att deras teorimodeller beskrev verkligheten skulle de ju ha allt att vinna på att utsätta dem för genuina jämförelser med verkliga data. Om modellerna överlevde den experimentella ekluten skulle de ju vinna i trovärdighet. Om man å andra sidan egentligen inte tror att det man hävdar faktiskt håller för en granskning är det ju onekligen frestande att avstå från att ta den risken.
Varför skulle man ta den risken om man har politisk och medial uppbackning oavsett de egna teoriernas sanningshalt? Därmed har vi den närmast antiintellektuella situationen i energidebatten att otestade hypoteser om elsystemet behandlas som sanningar, trots att de inte verifierats genom experiment.

Nästa exempel på antiintellektuellt agerande inom energiområdet är argumentationen kring nedläggningen av fyra reaktorer i Sverige under perioden 2015–2020. Påståendet att ”marknaden lade ner kärnkraften eftersom den var olönsam” var missvisande. Regeringens företrädare beskrev i detalj när den tillträdde 2014 hur de skulle gå till väga för att beskatta kärnkraften så hårt att den skulle bli olönsam och därmed tvingas att stänga. Några år senare när politiken fick avsedd och önskad effekt förnekas det kategoriskt att politiska beslut spelade roll.

Det torde inte ha undgått många medborgare att ett antal stora projekt planeras i norra Sverige där det krävs enorma mängder el, ungefär lika mycket el som hela Finlands elproduktion i dag. Detta avses att byggas upp på rekordtid till kostnader om flera hundra miljarder kronor, och skattebetalarna får stå för notan om projekten går snett.

Vi har professorer inom teknik som tillsatts för att de sjunger med i den politiska änglakören.

I det läget är det tämligen rimligt att ställa frågan hur man ska få fram all denna el. Den frågan ställde undertecknad och två ekonomiprofessorer. Svaret blev att anklaga oss för att vara emot den gröna omställningen, men vi fick inget svar på själva frågan om hur de ska få el. En ledande företrädare för ett centrum inom KTH lät i skrift meddela att ”Jag hoppas verkligen att inga offentliga medel används för att finansiera så oseriösa forskare”.

Vi tar det en gång till: En ledande person på Sveriges största tekniska högskola hävdar offentligt att den som ens ställer en försynt fråga hur man ska få fram el för hundratals miljarder kronor av skattemedel bör få sina forskningsanslag indragna! Att vetenskap handlar om att ställa frågor tycks vara fullständigt bortblåst – det handlar tydligen numera om att INTE ställa frågor.

Naturvetare, sådana som jag, har länge ondgjort oss över politiskt korrekt verksamhet på universitet inom andra discipliner. Tills relativt nyligen har själva ämnena kunnat hållas utanför kulturkriget, men naturvetenskapliga forskare har ändå fått sin beskärda del av centralstyrd uppfostran inom hållbarhet, likabehandling, mångfald, värdegrund (vad nu det är) och andra godhetssignalerande verksamheter. Det är därför rent smärtsamt att se att nu börjar woke-tendenser även sippra in i naturvetenskap och teknik i en omfattning vi tidigare inte tvingats uppleva.

Om dessa tendenser får fortleva kan Sveriges position som tekniskt högtstående nation allvarligt undergrävas. Teknik och naturvetenskap baseras som redan sagts på naturlagar, inte på anpassning till politiska trender. Vi har redan professorer inom teknik som tillsatts för att de sjunger med i den politiska änglakören som viktigare merit än deras inomvetenskapliga insatser. Fortsätter vi i denna riktning kommer vi att med tiden stiga ner i det vetenskapliga B-laget.

”Get woke, go broke” börjar det sägas i delar av näringslivet. Att ge andra faktorer än kärnuppdraget alltför stor vikt är en vanlig väg mot avgrunden. Förhoppningsvis inser även den akademiska världen att etablerad vetenskaplig metodik i längden är hälsosammare än följsamhet mot samhällstrender.

*****
Fotnot: Ingen av de tre forskare som KTH:s företrädare ville beröva statliga forskningsanslag behöver oroa sig – samtliga är så etablerade att de klarar sig bra på medel som inte kräver politisk korrekthet.

Jan Blomgren
Professor i tillämpad kärnfysik, författare och debattör

Kontakta skribenten:
[email protected]