Biverkningar av antipsykotiska läkemedel hos barn
Antipsykotiska läkemedel som idag ges till barn och ungdomar, såsom risperidon, kan ge allvarliga bieffekter på hälsan visar forskning.


De flesta av oss har nog önskat det någon gång – det kanske var din son som inte kunde sitta still i skolan, din brorsdotter som fick ett raseriutbrott eller ett barn som aldrig slutade gråta på nattflyget. Skulle det inte ha varit skönt att kunna trolla fram en bedövningspil och "poof" göra den lilla illbattingen till en lugn, tyst, sovande skönhet?

Tyvärr är faktiskt den tanken inte så långt bort från verkligheten. Bedövningspilar innehåller ofta antipsykotiska läkemedel, som allt som oftast förskrivs till våra barn. 

Som en desperat förälder sökandes efter svar kan det vara frestande att få ett ”qick-fix-piller”. Men vad blir egentligen konsekvenserna?

Biverkningar av anti-psykotiska läkemedel hos vuxna

Vårt allmänna fokus på snabba resultat gör det lätt att ignorera den långsiktiga effekten av läkemedelsbaserade åtgärder. Vi har fakta som visar att antipsykotiska läkemedel orsakar högt blodsocker, ökad fettuppbyggnad runt midjan, låga nivåer av bra kolesterol (HDL), höga nivåer av triglycerider och ökat blodtryck hos vuxna.

Har man tre av de här fem riskfaktorerna får man en diagnos som kallas metaboliskt syndrom. I grund och botten är det här bara en snygg term som innebär att du har en ökad risk för att utveckla diabetes, hjärtsjukdom och stroke.

Långtidsstudier har visat att upp till 52,4 procent av patienter med schizofreni som börjar ta ett antipsykotiskt läkemedel utvecklar metaboliskt syndrom under de första tre månaderna av behandlingen.

Till största delen kommer dessa fakta emellertid från studier gjorda på vuxna. Hur är det då med barn? Förvånansvärt nog så har vi, trots att dessa läkemedel förskrivs till barn och ungdomar, inte mycket fakta om de långsiktiga konsekvenserna när det gäller dem.

Ny studie belyser risker

En ny amerikansk studie från St Louis tyder på att barn utsätts för samma risker som vuxna från dessa läkemedel. Barn mellan 6 och 18 år delades slumpmässigt in i tre grupper. Varje grupp fick ett av följande "andra generationens" antipsykotiska läkemedel: olanzapin, risperidon eller aripiprazol. Samtliga barn hade beteendeproblem och minst en psykiatrisk diagnos, såsom ADHD. Ingen hade tagit några antipsykotiska läkemedel tidigare.

Vid slutet av tolvveckorsstudien visade alla tre grupper beteendemässiga förändringar. Samtliga tre grupper visade också signifikanta negativa bieffekter. Man såg en ökad insulinresistens, vilket medför en högre risk för tidig diabetes. Dessutom upptäckte man också en ökning av kroppsfett med specifika ökningar djupt inne i buken runt organen. Det kan kanske tyckas trivialt att inkludera den här specifika informationen.

Allt fett är lika … eller?

Vad som är intressant i utvecklingen av vår förståelse av kronisk sjukdom är att den anatomiska fördelningen av fett är mycket viktig. Det har visat sig att fett som lägger sig i buken runt organen (visceralt fett) är betydligt farligare än fett som lägger sig strax under huden (subkutant fett). Med andra ord kan två personer med samma mängd kroppsfett stå inför väldigt olika hälsorisker beroende på var fettet är lagrat. Generellt sett är överskott av kroppsfett en riskfaktor för sjukdom, men om fettet lägger sig i det viscerala området ger det en ytterligare oberoende risk för hjärt-kärlsjukdom, diabetes, vissa cancerformer, högt blodtryck och onormalt kolesterol.

Än mer oroväckande är att forskarna menar att deras studie "sannolikt underskattar de långsiktiga behandlingseffekterna" eftersom de negativa förändringarna ofta ökar gradvis under det första behandlingsåret. Vad de säger är alltså att de bara tittade på poängställningen under första kvarten, inte i slutet av matchen. De långsiktiga riskerna för fetma, diabetes och hjärt-kärlsjukdomar är förmodligen mycket större än de som beskrivs i den här korta tre månadersstudien. Dessutom är barn "fysiskt och känslomässigt mer sårbara för de negativa effekterna (av antipsykotiska droger) på grund av sin mindre storlek och utvecklande fysiologi”.  För att svara på vår tidigare fråga, så är barn alltså inte mer motståndskraftiga mot de negativa effekterna av antipsykotiska läkemedel, utan är tvärtom mer mottagliga.

De här resultaten är inte särskilt chockerande. De bekräftar bara att det som är dåligt för vuxna också är dåligt för barn – och till och med sämre.

Varför ger man över huvud taget dessa läkemedel till barn?

När det gäller den yngre befolkningen så ges de flesta antipsykotiska läkemedlen faktiskt inte för att behandla psykos, såsom namnet antyder. Förvånansvärt nog ordineras de generellt för att behandla beteendestörningar. Till exempel hade endast 2,8 procent av individerna i den här studien symptom som överensstämde med psykos. De återstående 97,2 procenten hade beteendemässiga symptom som ansågs oacceptabla av skolan, familjen eller båda.

Så varför förskriver man antipsykotiska läkemedel när det kommer alltfler studier som visar allvarliga negativa bieffekter?

Praktiserar vi verkligen bevisbaserad medicin?

Robert Whitaker, medicinsk journalist och författare skriver att psykiatrin upplever en institutionaliserad form av kognitiv dissonans – ett konfliktfyllt psykologiskt tillstånd som uppstår när ny information utmanar djupt övertygade föreställningar. Långsiktiga uppfattningar om säkerheten och effekten av antipsykotiska läkemedel utmanas av nya fakta som visar deras farliga biverkningar och övergripande ineffektivitet. I allmänhet löser människor det här konfliktläget "genom att sålla bland informationen på ett sätt som skyddar deras självkänsla och deras ekonomiska intressen".

Psykiatrin, som institution, gör just det – sållar ut fakta som passar deras behov. Forskning som visar negativa effekter av psykiatriska läkemedel sopas ofta under mattan såsom ensidig, av dålig kvalitet eller på annat sätt inkompetent. Det finns liten acceptans för allt som strider mot den här låsta inställningen. Målet är inte längre att söka bättre behandlingar utan att skydda den psykiatriska institutionens makt, prestige och ekonomiska intressen. I ett sådant tillstånd kan tyvärr bevisbaserad medicin inte praktiseras.

Precis som det berömda uttalandet av Upton Sinclair säger: "Det är svårt att få en man att förstå något när hans lön kommer an på att han inte förstår det”.

Copyright Kelly Brogan Med.dr. Artikeln publiceras med tillstånd av Kelly Brogan Med.dr. Fler artiklar fås vid anmälan av nyhetsbrevet på www.kellybroganmd.com

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld.

Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd!

Här ser du hur du kan stödja oss.