Ibland kan man läsa att elpriset är riktigt lågt, till och med negativt, vilket innebär att den som producerar el måste betala för att bli av med den. Det kan kännas riktigt bra efter en kall vinter med höga elräkningar. Men vad beror det på och är det egentligen något bra, skriver företagsekonomen Christian Steinbeck.
Förr i tiden när samhället var beroende av vinden var vi väldigt medvetna om att det blåste. Vid stiltje kunde ingen segla, och man kunde bli liggande i dagar till havs. Man bodde i väderkvarnarna för att vara beredd att mala spannmål till mjöl när det började blåsa. Malandet fick avbrytas när vinden mojnade. Blåsten på haven kunde skapa stormar där skepp gick under med man och allt. Den som har gått förbi kyrkogårdar på västkusten har säkert sett minnesstenar över alla de sjömän som försvunnit till havs i storm.
Efter tusentals år i denna tillvaro uppfann vi planerbar energiproduktion. I stället för att vänta på att vinden skulle blåsa lärde vi oss skapa elektricitet när vi behövde den.
Efter bara några generationer med denna bekväma tillvaro har vi i Europa bestämt oss för att återgå till en vindbaserad energiförsörjning med all dess oförutsägbarhet. I diagrammet nedan kan vi se vad det betyder i praktiken. Den röda linjen visar elproduktionen från vindkraft timme för timme i elområde SE1 i Norrland under en typisk vecka i mars. Några timmar blåser det inte alls och ingen elektricitet kan produceras. Andra timmar blåser det mycket och produktionen stegras våldsamt.
I diagrammet är elpriset under samma tid representerat av blå staplar. När det inte blåser stiger priset och när det blåser sjunker priset. Vi har numera till och med perioder av negativa elpriser när elproducenterna måste betala för att bli av med sin el. Perioder av vindstiltje och avsaknad av möjlighet att lagra elenergi gör att vi måste ha kvar samma planerbara elproduktion som tidigare.
Vindkraften har inte kunnat ersätta den tidigare planerbara elproduktionen i form av vattenkraft och kärnkraft. Det som gör att samhället fortsätter fungera trots vindstiltjen i norra Norrland dessa timmar är vattenkraften.
I diagrammet kan vi se hur elpriset toppade den 24 mars klockan 19.00 på 1,97 kronor per kWh. Detta sammanföll med att vindkraften producerade nästan ingenting. Den 29 mars när det blåste friskt producerade vindkraften som mest samtidigt som elen var billigast med 15 öre per kWh.
Om vi vänder blickarna från norra Norrland till sydligaste Sverige hittar vi mer dramatiska skillnader. Där är det inte ovanligt med negativa elpriser när det blåser. Här kompliceras även bilden av en stor produktion och import av solenergi från Tyskland. När det slutar blåsa och blir mulet rivstartas Oljekraftverket i Karlshamn för att elnätet inte ska kollapsa.
Vindkraftsbolagen kan styra sin produktion lika lite som Columbus kunde påverka vindarna på Atlanten.
Det finns i dag ingen metod att spara elproduktionen från vind. Befintlig batteriteknik är inte i närheten av att kunna lagra de energimängder som behövs. Det finns idéer om att lagra energin i vätgas, men kostnaderna för detta är astronomiska och har inte provats i större omfattning tidigare.
Vindkraftsbolagen kan styra sin produktion lika lite som Columbus kunde påverka vindarna på Atlanten. Deras elproduktion styrs av en helt slumpmässig tillgång på vind. Konsekvensen är överproduktion av elektricitet när det blåser och en avsaknad av el när det är vindstilla. Summerat är Sverige under perioder nettoexportör av elektricitet men tittar man närmare kan man under samma period se kortare perioder av stor brist på el när det inte blåser.
Detta betyder att priset på el sjunker när det blåser och stiger när det är vindstilla. För vindkraftsbolagen är detta en mycket dålig matematik: Man kan inte på något sätt sälja någon el när den efterfrågas och är tvungen att sälja när det råder överskott på el. Det är numera inte ovanligt med perioder när elöverskottet är så stort att man måste betala för att bli av med sin el. Detta är den grundläggande anledningen till de stora förlusterna bland vindkraftsbolagen. Man kan helt enkelt inte få betalt för vad det kostar att producera sin el.
Samhällsekonomiskt betyder det att man inte kan använda elen man producerar samtidigt som man andra perioder har brist. Vi ser detta i region SE4, där man inte längre kan stödja nya investeringar i industri eftersom man inte kan garantera tillgång till el på ett förutsägbart sätt. En modern livsmedelsproduktion kan inte avbrytas för att det slutar blåsa. Den behöver en konstant och tillförlitlig tillgång till energi.
Men om det är så ineffektivt med vindkraft, varför har då så många investeringar gjorts? Vi får höra att det är privata företag som driver investeringarna. Näringslivet vill detta. Svaret är att vindkraften har gynnats på bekostnad av andra kraftslag. Bland annat får vindkraften omfattande offentliga stöd i form av elcertifikat och ursprungscertifikat.
Den som under 2009 gjorde kalkyler på att investera i vindkraft kunde räkna med att få stöd i form av elcertifikat värda nästan 300 kronor per MWh (30 öre per kWh). Den som uppskattar storleken på en malmkropp med provborrningar kan vara mycket säker på att malmen inte flyttar på sig när det blåser. Den ligger kvar där den ligger i berget. Investeringsbeslut på miljardbelopp i vindkraft har däremot föregåtts av projektörernas vindmätningar under några år, parat med antaganden om vindstyrka på olika höjder. Vinden är till sin natur flyktig och oförutsägbar.
En typisk vindkraftsanläggning som till exempel Luxemburgägda Långmarken Vind AB med sina åtta vindkraftverk, placerade 300 meter från Stora Vilångens naturreservat i Värmland, och som har en produktionskostnad på cirka 60 öre per kWh, kunde alltså anta att få produktionskostnaden sänkt till 30 öre genom offentliga stöd i form av elcertifikat. Med tanke på ledtiderna vid uppförandet av en vindkraftsanläggning bör man fråga sig i vilken utsträckning svenska staten har skapat ett Klondyke för vindkraftsspekulanter, inte minst i Norrland. Man bör även fråga sig hur den svenska energimyndighetens vindkartering bidragit till den intensiva utbyggnaden av vindkraft. Kan det vara så att svenska staten på detta sätt stimulerat utländska investerare att anlägga vindkraft där det inte blåser tillräckligt? Om så är fallet, kan skadeståndskrav riktas mot svenska staten?
Elcertifikat är bara ett exempel på hur vindkraft har gynnats med statliga regleringar på ett sätt andra elproducenter inte kommer i närheten av.
När det inte blåser kan man inte producera el och därmed har man på inget sätt eliminerat behovet av den planerbara energin.
Systemet med elcertifikat har skapats för att fasas ut när produktionen av vindkraft stiger. Ett offentligt stöd på 30 öre per kWh 2009 hade blivit 0,2 öre i april 2024. Systemet med elcertifikat håller på att ersättas i EU av ett liknande system som kallas ursprungscertifikat. För att kunna kalla sig klimatneutrala kan elkunder köpa ursprungscertifikat och på så vis subventionera vindkraftsbolagen.
Emellertid återstår grundproblemet: När det inte blåser kan man inte producera el och därmed har man på inget sätt eliminerat behovet av den planerbara energin. Vindkraften kan bara ge slumpmässiga överskott av elektricitet lika oförutsägbart som vindarna som ledde medeltidens Hanseatiska koggar till Norge för att hämta lutfisk.
Vanliga råvaror som järn, trä eller potatis kan läggas på lager och konsumeras vid ett senare tillfälle. Tillfälliga överskott kan läggas undan och konsumeras lite senare. Detta gäller dock inte elektricitet. I ett elsystem måste alltid produktion, distribution och användning vara i balans i varje ögonblick. Eventuellt kan man exportera tillfälliga effektöverskott men det är omöjligt att lägga undan till senare. Blir produktionen för liten eller för stor kollapsar hela elnätet.
Överetableringen av vindkraft har lett till slumpmässiga överskott av el som blivit så stora att de kan få elnätet att kollapsa. Hittills har vattenkraften fått vara det energislag som kan stänga av produktion när det blåser men det räcker inte längre. Svensk vindenergi, intresseorganisation för svenska vindkraftsproducenter, har erbjudit sig att sluta producera el när det blåser för att inte elnätet ska kollapsa. Man erbjuder sig alltså mot offentliga bidrag att sluta producera el när det blåser.
Bidragscirkeln är därmed sluten: I första steget subventionerades vindkraften för att producera el när det blåser. I andra steget subventioneras den för att sluta producera el när det blåser.
Ändå hävdar man att näringslivet kräver mer vindkraft.
Det spelar ingen roll hur många vindkraftverk som byggs, de kan inte producera el när det inte blåser.
Mot bakgrund av detta bör vi fråga oss vem som driver frågan om fortsatt utbyggnad av vindkraften. För vem och varför är den lönsam?
Vi välkomnar en djupare granskning av vindkraften.
Christian Steinbeck
Företagsekonom
