Det blåser isande vindar i svensk politik. Den första partiledardebatten för året var en obehaglig upplevelse. Den bitterhet som genomsyrar partierna i opposition äter sakta men säkert upp trovärdigheten för våra politiker.

Sedan 2014, efter att SD fällt den socialdemokratiska budgeten och tvingat Stefan Löfven regera med en borgerlig budget, har partiets kamp mot SD varit intensiv. Även om kritiken idag har mattats något så är SD hela tiden i skottgluggen; Kristersson stämplas som oduglig och regeringens politik styrd av SD. I en bemärkelse är det en logisk opposition, eftersom SD tagit en stor del av Socialdemokraternas medlemmar, samt att deras nya supportrar är stora invandrargrupper. Det förklarar att Socialdemokraterna för en politik som kräver högre bidrag och försiktigt tassar sig fram mellan att stödja regeringens hårda tag mot gängkriminella och samtidigt sätta stopp för alltför långtgående åtgärder.

Socialdemokraterna, som egentligen är för förslaget att kunna återkalla medborgarskap för gängkriminella, säger ändå nej. De menar att förslaget är för långtgående; de vill med andra ord ha kakan och äta den samtidigt. De vill delta i en tuffare politik men ändå luckra upp den. Att partiet har medlemmar med samröre med gängkriminella vet vi sedan Botkyrka och ABF-kraschen.