1882 proklamerade Friedrich Nietzsche Guds frånfälle. Det som sedan fyllde det gudformade hålet visade sig efter ett kulturellt krig vara ett antal mer eller mindre tilltalande ideologier som under 1900-talet spelat ut sig mot varandra. Men ur askan reste sig en ny religion i form av Vetenskapen.

Nietzsche gjorde nog sitt uttalande på goda grunder och kanske var det efter att ha läst ”Brott och straff” som han kom till insikten. Så var det åtminstone för mig. Det jag fick med mig efter att ha läst den var att man inte lättvindigt kan avfärda en så viktig institution som kyrkan ändå var, utan att det får konsekvenser. Religionen har sina brister, absolut – och de ska ifrågasättas, men man kan inte rycka undan den matta som utgör allas vår värdegrund utan att först se till att golvet under den har tillräcklig bärighet.

Som jag ser det befinner vårt västerländska samhälle sig i en situation inte helt olik den Ryssland var i under Dostojevskijs tid. Inte för att vi på något sätt har det lika eländigt som 1800-talets proletärer före revolutionen. Men för att det pågår ett lågintensivt krig mellan idéer som stångas om det så eftertraktade utrymme som ännu står till buds i det gudformade hålet.