Fler än ett riksdagsparti har de senaste månaderna fått höra att de är i ”kris” på grund av dåliga opinionssiffror, interna slitningar eller någon särskilt pinsam affär. Ett parti som sedan inträdet i riksdagen inte har behövt bekymra sig om detta är SD. Mediers och andra partiers enade front mot dem har inte hindrat dem från att växa, och inte heller de stormiga personalärendena. Och att partiet skulle vara i ”kris” nu är nog för mycket sagt. Däremot kanske något slags vägskäl börjar skönjas vid horisonten.
Ser man till ”populistiska” partier eller ”missnöjespartier” i europeisk politik så verkar de ha en naturlig bas på mellan en fjärdedel och en femtedel av befolkningen, även om röstsiffrorna kan växa eller krympa beroende på hur det politiska etablissemanget agerar. Vill man bli större, ”statsbärande”, rentav usurpera de etablerade partiernas platser, så behöver man kanske göra en kalkyl: hur många av de verkligt ”missnöjda” tappar man om man börjar tala till de lite mer ”nöjda”?
Utan övriga jämförelser ser SD ut lite som en befrielserörelse i något postkolonialt land som kommit till makten: ledaren för själva kampen sitter kvar, år efter år. Han är en självklar samlande gestalt, och det är svårt att tänka sig någon annan. Samtidigt är det inte självklart att han är bäst lämpad för den nya arbetsuppgiften. Kan Jimmie Åkesson bli en landsfader? Och om inte han, vem ska kliva fram bakifrån?
