Kaoset, kritiken, kommissionen. Den svenska regeringens agerande under tsunamikatastrofen fördömdes från flera håll. Det här är en tidslinje över de politiska händelserna.
26 december: Jordbävningen i Indiska oceanen når 9,3 på Richterskalan, den tredje högst uppmätta någonsin (numer används momentmagnitud-skalan). Omkring klockan 04 svensk tid, två timmar efter jordbävningen, kontaktar ambassadören i Bangkok, Thailand, utrikesdepartementet (UD) och berättar om händelsen. Vidden är dock inte känd.
UD fixar fram en telefonväxel dit folk kan ringa. Den klarar inte mängden samtal som kommer in. Som mest 90 per sekund. På morgonen informeras statsminister Göran Persson (S) om händelsen. Inte heller då är vidden känd. Persson fortsätter julfirandet. Utrikesminister Laila Freivalds (S) går på teater på kvällen.
Under det första dygnet kommer flera rapporter från ambassaden om katastrofen, därutöver rapporterar också nyhetsbyråer om tiotusentals döda.
27 december: Ett möte hålls på UD för att diskutera hur telefonväxeln kan stärkas upp. På mötet deltar Jonas Hafström, ambassadör i Thailand, per telefon. Gråtande berättade han om förödelsen han bevittnat i Khao Lak och Phuket.
Utrikesminister Freivalds talar då direkt med Hafström. Sannolikt fick hon också först då veta att tiotusentals svenskar fanns i området. Senare under dagen håller regeringen en presskonferens. Där talas om ett tiotal omkomna svenskar.
– Katastrofen har en sådan omfattning att den är svår att ta till sig och förstå, säger statsminister Persson.
28 december: UD har möte med flera stora reseföretag för att samordna och få en lägesbild. 1 500 svenskar saknas. Utrikesminister Freivalds åker till Thailand med Räddningsverket.
– Vi har ett nationellt trauma, för det är väldigt många svenskar som är berörda, säger hon.
29 december: Freivalds resa till Thailand får kritik av oppositionen. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt säger, på väg in till ett partiledarmöte:
– Jag förstår inte vad hon gör där. Man måste förstå att det råder kaos och om en utrikesminister landar så binder det bara resurser. Det är knappast hennes uppgift att bedöma resursbehovet.
Efter mötet är tonen från oppositionen något mer stillsam:
– Vi måste hålla ihop i detta svåra läge, säger Lars Leijonborg, partiledare för Folkpartiet, nuvarande Liberalerna.
De efterföljande dagarna växer kritiken från drabbade som till slut kommer hem. Sverige pekas ut som saktfärdigt, speciellt jämfört med hur de nordiska grannländerna agerat.
13 januari: En katastrofkommission tillsätts för att granska regeringens agerande. Även riksdagens konstitutionsutskott (KU) ska granska regeringen.
17 januari: Statsminister Persson anländer till Phuket.
– Verkligheten är alltid mer fasansfull än vad man kan se på bilder, säger han samtidigt som kritiken fortsätter från så väl överlevande som från den politiska oppositionen för ett saktfärdigt och förvirrat agerande.
December 2005: Katastrofkommissionen lägger fram en mycket kritisk slutrapport. Några månader senare, i mars 2006 är KU:s granskning klar. Den resulterar i att sex ministrar inklusive Göran Persson kritiseras för sin hantering av katastrofen.
Augusti 2006: Justitieombudsmannens granskning blir klar. Statssekreterare Lars Danielsson (S) får kritik för att ha försvårat Katastrofkommissionens arbete. Danielsson avgår.
Oktober 2006: 119 tidigare okända band med datatrafik till och från regeringskansliet under tsunamikatastrofen hittas i kartonger i ett låst skåp på regeringskansliet. De har då legat där sedan i början av 2005. Därefter har de förvarats inlåsta i skåp i ett larmat rum. Katastrofkommissionens ordförande Johan Hirschfeldt får i uppgift att syna banden.
November 2006: Säpo får i uppgift att utreda om band försvunnit. Säpo kommer senare fram till att så inte är fallet.
Februari 2007: Regeringen beslutar efter partiledarsamtal att Katastrofkommissionen ska återuppta sitt arbete. De blir klara med sin andra granskning i juli samma år.
