Halva Sverige är täckt av skog, och så här års är skogen kanske som allra vackrast med sina höstfärger. De många lövträden i svensk natur har alla sina egna färger och mönster som bidrar till skogens samlade skönhet. Björk, lönn, asp, ask, alm, al, ek, bok, och allt vad de heter. De har alla korta enstaviga namn, och det är inte uppenbart var namnen kommer ifrån.

Många namn på träd är uråldriga och visar att våra förfäder har levt med dessa träd sedan urminnes tider. Björkar, aspar, askar, almar, alar, ekar och bokar har alla hetat ungefär så sedan urindoeuropeisk tid för mer än femtusen år sedan, och har därmed besläktade namn på många europeiska språk. BʰerHǵós, Hosp, Heh₃s, h₁élem, h₂élisos, h₂eyǵ och bʰeh₂ǵos hette träden då det begav sig.

Det urindoeuropeiska språket har ju språkliga ättlingar även i södra Asien – hindi, persiska, med flera – men de här träden växer bara i tempererat klimat, så orden har försvunnit från de flesta språk i varmare länder. En sorts björkar finns dock på Himalayas sluttningar, vilket har gjort att just det ordet finns bevarat i några indiska språk, till exempel sanskrit भ ूर ्ज (bhūrja) och kashmiri (burzụ). Andra sidan av klimatresonemanget är att urindoeuropéerna måste ha bott i tempererade trakter där våra vanliga lövträd växte. En grupp indiska forskare har fört fram teorin att urindoeuropéerna skulle ha sitt ursprung i Indien – men den teorin faller på att de hade ”fel” ordförråd. De växter och djur för vilka ord kan rekonstrueras hos urindoeuropéerna – mer än bara dessa träd – förekommer inte i tropiskt klimat, och ord för Indiens flora och fauna saknas helt.