Gösta ”Snoddas” Nordgren blev genom sin medverkan i radioprogrammet ”Karusellen” föremål för Sveriges första masshysteri. Men trots att ”Flottarkärlek”, den nostalgidoftande melodin om timmerflottare, gjorde Snoddas till landets största idol, förblev norrlänningen ödmjukheten och vänligheten själv. Snoddas – en artist av det rätta virket!

Ur ”Boken om Snoddas” hämtar vi följande passager om hans fiskekunskaper: ”Vid ett tillfälle trodde han att fisken skulle fångas lätt om han bara satte ut en bräda över ett grunt ställe och stod där för att passa fiskarna när de kom. Där stod nu Gösta på huk och bara väntade på bytet, men första försöket visade att fisken var slugare än pojken. När de kom i närheten av spärren vände de kvickt och simmade emot strömmen, något som den orutinerade fiskaren aldrig tänkt sig. Ramlade i gjorde han allt som oftast och dykningarna efter fisken vid spärrarna blev så ivriga att han åkte i av bara farten. Alla är vi barn i början – så var det även med Gösta och fisket. Så småningom fick han rutin på området, och drömmen om att fånga fisk med bara händerna förverkligades. En gång när han var nio år fångade han en lax på femton kilo med bara händerna. Laxen hade gått upp på grunt vatten och blivit uppspolad av vågorna från älven, hamnat i en liten avsides djupare grop och låg där och sprattlade. Gösta befann sig efter älvkanten där han ofta höll till för sig själv. Så fick han syn på den sprattlande laxen. Folk stod på avstånd och såg hur han gick ut i vattnet. Det var på våren och någon värme var det inte i det våta. De som tittade på frös vid blotta tanken att våga sig ut i Ljusnan. Gösta stod där och alla undrade vad han hade för sig. När de fick se att den lille pojken halade upp en jättelax med bara händerna, ville de inte tro sina ögon. Han drog upp den på stranden, tittade lite försynt åt det håll där människorna på andra sidan älven hade församlats, gick in i skogen och försvann för att ingen skulle ha bekymmer om honom. Längre upp mot Storön hade han sin eka och i den rodde han över älven lite senare på dagen, för att så diskret som möjligt smyga hem med sin jättefångst.”

Men den unge Snoddas gav sig den på att bli lika bra på ”grillor” som sina lagkamrater. Därför tog han vara på varje tillfälle att träna upp sin skridskoåkning. Om det var i ett dike, en tjärn eller en åker, det spelade ingen roll, så länge det fanns is. Han gav sig ut och tränade kvällstid så att ingen skulle få syn på honom. Det dröjde inte länge förrän han var den allra bästa skridskoåkaren i laget, och han värvades av det allsvenska laget Bollnäs GIF, där han spelade mellan 1948 och 1957. Trots sitt hektiska turnéschema som artist missade Snoddas inte en enda match under sin tid i Bollnäs GIF. I bandypubliken blev Snoddas känd för sin starka skridskoåkning, och att åka baklänges framhålls som en av hans främsta egenskaper på planen tillsammans med hans totala oräddhet (trots att han under en match var med om en otäck olycka då en skridsko skar upp ett stort sår vid tidningen, men den robuste Snoddas vägrade att avbryta matchen). Hans oerhörda kämpaglöd ansågs gott och väl kompensera en viss brist på fallenhet för taktik.