Alfred Hitchcock erkände att han själv var rädd för sina filmer. ”Jag går aldrig och ser dem. Och jag förstår inte hur andra vågar.” Läs här om mästerregissören som gick från spännings- till skräckfilmer. Om du vågar, det vill säga.
Alfred Hitchcock, filmpionjären och en av de största och mest populära filmregissörerna genom tiderna, föddes den 13 augusti 1899 i Londons East End. Pappa William Hitchcock (1862–1914) hade en grönsaksaffär och mamma Emma Jane Whelan (1863–1942) var hemmafru. Föräldrarna var katoliker av irländsk härkomst. Hitchcock berättade i en intervju att han visste bestämt att han var född på en söndag, ”det var nämligen en av de få söndagar i sitt liv som min mamma missade att gå i kyrkan”. Alfred, med smeknamnen Alfie och Hitch, hade två syskon, William (född 1890) och Eileen (född 1892). Hitchcock blev mobbad under sin uppväxt på grund av sin övervikt och tillbringade mycket tid på egen hand i hemmet. Senare i livet berättade han att utanförskapet ändå hade en positiv effekt: han var tvungen att utveckla sin fantasi, vilket han trodde hade varit honom till gagn genom att hans kreativitet fick näring. Något som förgyllde hans tillvaro var att hans föräldrar brukade ta med honom på olika film- och teaterföreställningar vilket gjorde att pojken tidigt lärde sig uppskatta scenkonsten.
Efter avslutad skolgång fick Hitchcock arbete på ett företag som producerade elkablar. Det dröjde inte länge innan han i stället fick utlopp för sin kreativitet som reklamtecknare på företagets pr-avdelning. 1920 fick Hitchcock, som hade utvecklat ett intresse för fotografi, en heltidsanställning på ett amerikanskt filmbolag som hade öppnat en filial i London – Islington Studios. I arbetsbeskrivningen ingick att skriva och formge titelsekvenser till stumfilmer. Företaget såldes senare till brittiska Gainsborough Pictures, och det var här som Hitchcock 1925 fick ägarnas förtroende att regissera sin första egna film, ”Lustgården”. Inspelningen ägde rum i Tyskland, och den unge regissören kom att bli starkt influerad av den tyska expressionismen, som under denna tid var betydligt mer driven och förfinad än den brittiska och amerikanska. Med hjälp av innovativa bildvinklar och skarpa kontraster mellan ljus och skugga förstärkte filmskaparna sinnesstämningar.
