Tsunamikatastrofen, Estonia, och Stureplansmorden. Men brottsplatsen på Risbergska skolan är det värsta Lars Bröms har sett under sina 37 år som polis.
– Här pratar vi om sån illvilja, säger insatschefen för identifieringsarbetet till TT.
Larmet om pågående skottlossning på Risbergska skolan i Örebro kom klockan 12.33 på tisdagen.
I efterhand har polisen beskrivit det som att de första patrullerna möttes av ett inferno: avlidna, skadade personer, skrik och rökutveckling.
På torsdagen var Lars Bröms på plats på skolan. Han är insatsledare för den grupp inom polisen som har arbetat med identifieringen av de döda.
– Trots att kropparna var borta då räckte det för att konstatera att det här var den värsta brottsplatsen man någonsin upplevt, säger Bröms.
Under sina år som polis har han bland annat arbetat med passagerarfärjan Estonias förlisning, tsunamikatastrofen, Stureplansmorden då fyra personer sköts ihjäl utanför Sturecompagniet i Stockholm och terrordådet på Drottninggatan.
– Man kan aldrig säga att en sorg är värre än den andra. Men här pratar vi om sån illvilja och om ond bråd död, säger Lars Bröms.
"Rätt in i själen"
Han hymlar inte med att det är ett psykiskt påfrestande jobb. Inte minst att prata med anhöriga i samband med identifieringsarbetet.
– Det tar ju rakt in i själen att möta de anhöriga som är i sån förtvivlad chock. Det är tufft.
Hur förbereder man sig mentalt för att ställas inför en brottsplats?
– Vi pratar mycket med varandra i gruppen och förbereder oss på att det här kommer att bli jobbigt. Men vi har varit med ganska många gånger nu, vi vet ungefär vad vi kommer att mötas av.
Hur bearbetar man det efteråt?
– Då sätter vi oss ner och snackar igen. Vi är väldigt öppna med varandra och duktiga på att ventilera, säger Lars Bröms.
Förstår frustrationen
Elva personer har bekräftats döda i tisdagens masskjutning, inklusive gärningsmannen.
På fredagen – tre dygn efteråt – var alla offer identifierade och anhöriga meddelade. Lars Bröms säger att han har förståelse för den frustration som många känner av att behöva vänta på besked.
– Det är viktigt att aldrig ta genvägar i en identifieringsprocess. Vi gör allt för att de anhöriga ska få ett svar så fort som möjligt, säger han.
