Stora tekniska framsteg leder ofrånkomligen till att en mängd arbeten inte längre behövs. Så är det nu också och ingen vet väl egentligen vart den överflödiga arbetskraften ska ta vägen. Än har de utlovade nya jobben inte kommit i närheten av alla de arbetstillfällen som teknikskiftet avskaffat. Men vi har fått unga influencers, hittepåutbildningar och hittepåbefattningar.

På 1980-talet stod vi ännu på tröskeln till informationssamhällets och mikroelektronikens avgörande genombrott. Managementfilosofins nyliberala väckelserörelse byggde svulstiga luftslott av den nya teknikens framtidslöften. Man skulle lulla på sitt smultronställe i en idyllisk skogsglänta och via de välsignade telekommunikationerna sköta sitt arbete i New York eller Hongkong.

Samtidigt blev det uppenbart att den fulla sysselsättningens glansdagar var över, och effekterna började bli kännbara. När produktionen flyttades till låglöneländer blev flera inhemska industrisektorer nedlagda. Kvinnor som under rekordåren kallats in som arbetskraftsreserv hamnade på den offentliga sektorns lönelista. Och för att hålla kvar folk i sysselsättningens skenbara nytta uppfanns hittepåjobb.