Den världsomspännande användningen av naturresurser som fossila bränslen och metaller har tredubblats de senaste 40 åren. Och användningen kommer att tredubblas på nytt de kommande 40 åren, enligt en FN-rapport som släpptes 20 juli.

De data som samlats in i rapporten ger en ny nivå av precision till de nuvarande vaga och omätbara hållbarhetsmålen.

Om hållbarhet: Kommer vår civilisation att gå under?

FN:s hållbarhetsmål antogs förra året och har 2030 som riktpunkt. En del av målen är relativt precisa och enkla att mäta, som till exempel att säkerställa att ingen i världen ska tjäna mindre än 1,25 dollar per dag.

Många av målen har dock kritiserats för att vara vaga, bland andra de mål som har att göra med naturresurser, produktion och konsumtion. Till exempel lyder ett av målen: ”Senast 2030 uppnå en hållbar förvaltning och ett effektivt nyttjande av naturresurser.”

Ett annat säger: ” Stödja utvecklingsländerna att stärka sin vetenskapliga och tekniska kapacitet att utvecklas i riktning mot mer hållbara konsumtions- och produktionsmönster.”

Med de grundläggande måtten som ges i rapporten kan de länder som skrivit under hållbarhetsmålen på ett bättre sätt följa sina framsteg och sätta sifferbaserade mål.

Siffrorna

1970 användes sju ton råmaterial per capita runt om i världen. Varje person på jorden behövde alltså sju ton metall, virke och andra material till alla föremål som hon eller han använde i det dagliga livet. (Naturligtvis var inte fördelningen jämn i verkligheten; nordamerikaner använde ungefär 25 ton var i genomsnitt, medan afrikaner använde mindre än tre ton.)

2000 använde varje person runt 8,7 i snitt – en ökning med ungefär 23 procent.

2010 använde varje person runt 11,1 ton, vilket innebar en ökning med 28 procent på tio år. Det senaste decenniet har vi ökat vår materialkonsumtion mer än vi gjorde under de senaste tre decennierna tillsammans.

Om hållbarhet: ”Stenåldern kan lära människan att leva på nytt”

Vad har orsakat konsumtionstillväxten?

Ökningen i användningen av material orsakades till stor del av utvecklingen i Asien-Stillahavsregionen, enligt rapporten.

När utvecklingsländerna industrialiseras och medelklassen i världen växer ökar efterfrågan på material. Stål, cement och energi är exempel på sådant som behövs för att bygga infrastruktur i snabbt växande nationer.

Länder med en mer avancerad utvecklingsnivå tenderar att använda material mer effektivt, speciellt i att dra nytta av teknologiska framsteg, förklaras det i rapporten. Men i de tidiga utvecklingsskedena är slöseriet stort.

Konsumismen spelar också en roll. Den här poängen har man byggt in i rapportens förslag om att arbetsgivare ska ersätta sina anställda med kortare arbetsdagar istället för att ge dem högre lön, vilket ytterligare skulle öka konsumtionen. Rapporten föreslår också att produkter ska byggas för att hålla längre.

Nordamerika och Europa hade materiella fotavtryck per capita som var ungefär dubbelt så stora som i Asien, Latinamerika och i andra regioner (ungefär 22-27 ton för varje person i Nordamerika och Europa jämfört med ungefär tio till elva ton i andra regioner).

Före den globala finanskrisen 2008 använde nordamerikaner var och en ”långt mer än” 33 ton material i genomsnitt.

Den enda tidpunkten då materialkonsumtionen har minskat i världen de senaste 40 åren var under finanskrisen. Den uppåtgående trenden är dock tillbaka efter den ekonomiska återhämtningen, och det är svårt att förutsäga exakt hur mycket mer det kommer att fortsätta växa, men rapporten uppskattar att vår konsumtion kommer att tredubblas till 2050.

Importörer kontra exportörer

Europa och Nordamerika importerar mer material än de exporterar. Asien-Stillahavsregionen, å andra sidan, är nettoexportörer.

Rapporten noterar att importörer gynnas mer ekonomiskt av att använda material effektivt, genom att uppnå mer med mindre medel. Exporterande regioner har emellertid inte samma ekonomiska motiv att investera i effektiv materialanvändning.

Relationen mellan ekonomiska intressen och hållbarhet är knepig. Priserna på naturliga materialresurser påverkar hållbarhetsplanerna och hållbarhetsplanerna kan påverka materialpriserna.

I rapporten står: ”Den ekonomiska framgångssagan för 1900-talets Europa, USA och Japan efter andra världskriget möjliggjordes av stabila eller minskande världsmarknadspriser för de flesta naturresurserna.”

”Sedan 2000 har priserna på många naturresurser börjat öka, vilket har skapat en ny ekonomisk kontext med högre och kanske mer instabila priser på råmaterial. … När den här utvärderande studien skrivs är det svårt att avgöra hur pristrenden för råmaterial kommer att bli de kommande åren.”

Man tror ofta att brist påverkar materialpriserna, men så är inte nödvändigtvis fallet för icke förnybara resurser, enligt rapporten. ”De enorma prisökningarna som skett för de flesta metallerna under större delen av tiden efter 2000 tycks inte ha orsakats genom att man har testat gränserna för jordens resurser av dessa material.”

Istället kan de höga priserna ha berott på en ökad efterfrågan som varit större än gruvbolagens förmåga att utveckla infrastrukturen för att utvinna mer.

Kinas vattenföroreningar är ”bortom all kontroll”

Kommer det att ta slut?

Om man betänker den hastighet med vilken vi förbrukar icke förnybara resurser så inställer sig naturligt frågan: kommer de att ta slut?

Prognoser över hur länge resurserna kommer att räcka har gjorts genom bedömningar av nuvarande reserver. Rapporten varnar dock för att sådana bedömningar sannolikt är väldigt låga jämfört med verkligheten. Bland de många faktorer som gör bedömningarna osäkra är de varierande marknadspriserna, teknologiska framsteg och ytterligare undersökningar för att hitta fler fyndigheter.

”Det grundläggande problemet är att ‘reserver’ generellt bara innefattar de delar av mineralfyndigheterna som har upptäckts, definierats tydligt (normalt genom kostsamma borrningar och kemiska analyser) och kan exploateras med rimlig ekonomi med hjälp av nuvarande teknologier och till de nu rådande priserna för involverade varor”, konstateras det i rapporten.

Med de här begränsningarna i åtanke listar rapporten de bästa uppskattningarna för när olika material kommer att ta slut. Oljan kommer att ta slut om 65 år, kol om 188 år, naturgas om 67 år, järnmalm om 72 år, kopparmalm om 53 år, och bauxit och aluminium om 124 år.

Lösningar

Återvinning är en lösning med begränsningar. ”Stora mängder biomassa och energikällor … har liten potential för återvinning, och mineraler som används i konstruktioner … lagras där under lång tid.”

Det föreslås i rapporten att fokus ska läggas på råmaterialen och platsen för utvinningen, istället för att fokusera på lösningar i slutet av processen.

Kina medger att det inte finns någon ”Plan B” för ekonomin

Rapporten ger vissa generella utgångspunkter för lösningarna: använda förbättrade byggmaterial och isolering för att minska energikostnaderna, skapa städer som går att promenera i och förbättra de allmänna transportmedlen, öka bränsleeffektiviteten, minska världskonsumtionen av kött och mejeriprodukter, och skapa produkter som håller längre.

Men avsikten med rapporten är inte ytterst att erbjuda lösningar, utan att erbjuda fakta till lagstiftare, speciellt när de försöker hitta praktiska sätt att implementera hållbarhetsmålen.