Det har varit mycket inrikespolitik i veckan. Sommarlovet är slut för de folkvalda, riksdagen har öppnat och dessutom har Ulf Kristersson ombildat regeringen. Innan dess hade Tobias Billström lämnat sin post som utrikesminister. Det slog ner som en bomb. Många blev överraskade, men det var ingen enorm händelse; de flesta gick vidare, utom medierna förstås. Intensivt har de drivit Billströms avgång och presenterat den ena teorin efter den andra. Det blev lite tröttsamt men till slut fick de en regeringsombildning att koncentrera sig på.
Regeringsbildningar upplever jag som både hoppfulla och oroväckande. Kommer statsministern oavsett färg satsa på ministrar som kan sina områden och har möjlighet att förändra politiken till det bättre? Eller är det partiernas maktstrategier som blir rådande? Tyvärr är det sällan som kunskapen blir ledande, utan snarare ska toppskikten i partierna positioneras. Jag får ofta känslan av ett familjeföretag, där partiets intressen går före landets bästa. Det är viktigt att ministrar har erfarenhet och kunskap om det område som de ansvarar för. Utan erfarenheter och kunskap torde det vara väldigt svårt att tänka nytt och förändra politiken. Det är också vanskligt om ministrar utan kunskap helt måste lita till tjänstemännen i regeringskansliet, och inte kan bidra med några egna tankar. Då blir det som vi så ofta får erfara: ”Jag kan inte svara på den frågan nu, men jag har tillsatt en utredning.” Det kallar inte jag för politisk styrning.
I regeringsombildningar får också partierna som ingår i en regering frågan om de vill göra några förändringar. Det ville Liberalerna! Johan Pehrson hade tröttnat på arbetsmarknadsdepartementet, ville synas mer som partiledare och bytte plats med Mats Persson som var utbildningsminister. Han vill som partiledare profilera sig i skoldebatten. En något märklig rockad i mitt tycke. Mats Persson har varit en väldigt bra utbildningsminister. Han har inte alltid varit populär, men han har genomfört flera reformer och tagit tag i konflikter. Han har satt ner foten mot demonstrationer utanför universitet och slagit fast att universitetens uppdrag är utbildning, inte politiska demonstrationer.
