Sista veckan i september 1938 återvände Storbritanniens Premiärminister Neville Chamberlain till London efter att ha konfererat med Adolf Hitler i Berlin. Samtalen gällde krisen i Tjeckoslovakien och den del av landet som kallades Sudetenland, där majoriteten av befolkningen var tysktalande. Mötet som följde i München och tiden därefter hoppas vi inte ska upprepas i dag.

Sedan Hitlers maktövertagande hade Tyskland drivit linjen att alla tysktalande skulle samlas i det stortyska rike som hans regim strävade efter. Österrike hade ockuperats och annekterats i mars samma år, och nu hade samtalen om Sudetenland brutit samman och Hitler hotade med att med våld rulla in i Sudetenland lördagen den 1 oktober.

Den omedelbara krisen avvärjdes med att Chamberlain återvände direkt till Tyskland och i München kom man överens om att Tjeckerna skulle lämna Sudetenland, vilket också innebar att alla de försvars- och befästningsverk tjeckerna hade, skulle uppges. Den för alla så ödesdigra Münchenöverenskommelsen som ingicks den 30 september 1938 mellan Frankrike, Storbritannien (som båda hade lovat stödja tjeckerna), Tyskland och Italien, innebar att tyskarna kunde ockupera stora delar av Tjeckoslovakien utan att tjeckerna ens fick närvara vid samtalen.