Inom skönlitteratur brukar man tala om att gestaltning är mer effektivt än ren beskrivning. Med andra ord: det är bättre att på mer indirekta men talande sätt visa det man vill få fram än att skriva läsaren på näsan.
Att det också kan stämma när det gäller aktivism har vi fått ett strålande exempel på i dagarna: fallet med Miss World Kanada, Anastasia Lin. Det märkliga är bara att den som levererar gestaltningen är den kinesiska kommunistregimen, som ju är måltavlan för hennes aktivism.
Falungong ser fram emot ett nytt Kina
Lins kampanj för att sätta förföljelsen av falungong på nyhetsagendan – och då i synnerhet de storskaliga organstölderna från samvetsfångar – fick formidabel publicitet i fjol, då Kina nekade henne inresevisum för att delta i finalen i staden Sanya. Det är svårt att tänka sig en mer effektiv PR-manöver än den som kommunistregimen därigenom utförde mot sig själv. Lin blev världskändis över en natt, och har sedan dess framträtt i massor av olika sammanhang för att sprida sitt budskap.
När den kinesiska kommunistregimen så fatalt skjutit sig i foten en gång så trodde man kanske att de skulle låta bli att göra om det, nu när Lin i stället tilläts ställa upp i årets final i Washington.
Men då tog man gruvligt fel. Det finns stora kinesiska ekonomiska intressen bakom tävlingen, och de har av allt att döma pressat organisationen till att tysta Lin genom att inte låta henne tala med media under tävlingsperioden.
”Problemet med hur kommunistregimens ekonomiska tumskruvar tystar obekväma budskap kan nästan inte göras tydligare än när en stor, känd västerländsk organisation gör censurjobbet åt den.”
Det här är förstås ett rött skynke för den nordamerikanska pressen, som i stället gett Lin, och hennes aktuella spelfilm om organstölderna i Kina, ”The Bleeding Edge”, mer uppmärksamhet än de annars kanske skulle ha fått. Och det är inte bara de stora drakarna som Wall Street Journal och Washington Post som skriver. Lin tycks ha hindrats, eller åtminstone avråtts från, att delta vid USA-premiären av sin film i onsdags, något som gjorde att branschtidningen Hollywood Reporter också plockade upp historien.
Förutom den ökade uppmärksamheten är självklart den här sortens censur, förföljelse och påtryckningar en lysande gestaltning av kommunistregimens allmänna oanständighet, och på så vis ett mycket mer effektivt sätt att föra ut budskapet än om Lin själv bara stod och berättade om det. Problemet med hur kommunistregimens ekonomiska tumskruvar tystar obekväma budskap kan nästan inte göras tydligare än när en stor, känd västerländsk organisation gör censurjobbet åt den.
Fast för den som vill gå djupare så gestaltas frågan till och med i själva mediabevakningen kring händelsen. New York Times, som tyvärr bitvis haft en problematisk relation till den kinesiska regimens skrämseltaktik och pengar, ger fortfarande med sina ordval och glidningar intryck av att frukta, eller liksom kväljas vid, att i mer än en pliktskyldig bisats nämna att falungong förföljs.
Och i frågan om organstölderna känner sig NYT tydligen tvungna att varje gång inskjuta den kinesiska regimens fullständigt tomma förnekanden – utan att någonsin nämna att regimen aldrig med ett enda ord försökt bemöta de mycket detaljerade och underbyggda anklagelserna i sak. Efter tidningens agerande kring årets amerikanska presidentval framstår dessutom den här sortens ”neutralitet” som aningen genomskinlig.
”Den allmänna uppfattningen om kommunistregimen är i väst minst sagt negativ… Det räcker troligen med sporadiska sådana här påminnelser för att den uppfattningen ska förbli grundmurad.”
Det är hursomhelst svårt att begripa vad som ligger bakom den här sortens uppenbara självmål från kommunistregimens sida. Den inhemska opinionen kan den ju censurera som den vill, och man tycker att den vid det här laget borde ha förstått att PR-skadan av en enda sådan här blamage i princip utraderar den eventuella ”framgången” från de gånger den faktiskt lyckas skrämma, hota eller muta även västerländska aktörer till tystnad.
Och den borde också förstå att även om den med ekonomiska påtryckningar kan få stora delar av västvärlden att krumbukta sig, så är det här det absolut sämsta man kan göra för att uppnå den eftertraktade ”mjuka makten”. Den allmänna uppfattningen om kommunistregimen är i väst minst sagt negativ, vilket färgar av sig på hela bilden av Kina. Och det räcker troligen med sporadiska sådana här påminnelser för att den uppfattningen ska förbli grundmurad.
LEDARE: Vi måste prata om Kinas tysta massmord
Det finns ännu märkligare fall i ämnet. Till exempel har kinesiska ambassader konstant har försökt sabotera det traditionella kinesiska danskompaniet Shen Yuns världsturnéer genom att skicka brev till olika potentater i de städer de framträtt, där man försöker förmå dem att inte gå på föreställningen. I nio fall av tio får det givetvis totalt motsatt verkan: personen i fråga, som kanske inte ens tänkt gå på föreställningen, sätter sig nu in i frågan, blir indignerad och väljer kanske rentav att manifestera genom att gå på föreställningen och prata med media om den.
Även om vi som har ögonen på Kinarapporteringen känner igen mönstret, och knappt upprörs vid det här laget, är det viktigt att röra upp damm och skriva indignerade, flammande kommentarer, som Jeff Jacoby i Boston Globe. Den dag som kommunistpartiets gangstermetoder tillåts passera med en axelryckning är vi ute på farlig mark.
Dessutom behöver själva grundfrågan – den kinesiska regimens brott mot mänskligheten – konstant belysas. Den får fortfarande inte i närheten av så mycket uppmärksamhet som den fordrar.
