En av människans bästa egenskaper är hennes tendens att vänja sig vid det mesta för att sedan lugnt lunka på i livet. Men det kan också göra oss sårbara för falska budskap och bedrägerier. Vår fallenhet för att acceptera våra omständigheter och hålla fast vid vår världsbild kan alltså innebära att vi också blir villebråd för allehanda bluffmakare, och oseriösa expertalarmister, som stressar oss utan att ens vara tillfrågade.

Vi förnekar gärna att vi har en sådan benägenhet och ser hellre yttre faktorer som orsak till vår enfald. Kanske finns där rentav en fascination för det bedrägliga och självbedrägliga som både gäckar och oroar? – en variant av det främmande och skrämmande som härrör från det länge sedan kända och välbekanta. Som hämtat från barndomens eskapistiska och förtrollande värld.

I kraft av vår förnekelse och vårt kunskapsmotstånd hanterar vi också världen och projicerar ursprunget till våra värsta farhågor på yttre omständigheter, verkliga som uppdiktade. Ens egna tvetydiga och mer obegripliga beteendefragment vill man helst inte alls ta itu med, vilket resulterar i att vårt icke åtråvärda skugg-jag varken får komma till tals eller finna ro. Envist håller man sig hellre fast vid att det är den Andre och/eller det Andra som är fejk och därför inte går att lita på.