Kejsarinnan Ma (1332 – 1382) var hustru till Zhu Yuanzhang som var den förste kejsaren av Mingdynastin. Efter att Zhu hade anslutit sig till rebellerna, gifte de sig. De stödde varandra genom den här perioden av strider mot den mongoliska Yuandynastin.
Det finns historier som berättar att hon i hemlighet sparade sin mat för att ge maken trots att hon led av hunger under den svåra tiden. Hon blev kejsarinna omedelbart efter att Zhu hade förklarat sig själv kejsare av Mingdynastin i södra Kina.
Efter att kejsar Zhu hade utvisat mongolerna från norr och enat Kina, frågade kejsarinnan Ma honom: ”Lever folket ett fredligt och lyckligt liv nu?” Zhu blev inte alls glad över frågan och sade att kvinnor inte skulle lägga sig i eller fråga om nationella angelägenheter.
Kejsarinnan Ma sade: ”Ers Majestät, vi är som föräldrar till folket, borde jag inte fråga om våra barns välbefinnande?” Hon rådde Zhu att de aldrig skulle glömma sina enkla ursprung och att de skulle avstå från lyxlivet.
När det kom tider med torka eller hungersnöd åt kejsarinnan Ma bara enklare mat i palatset, precis som vanligt folk, och hon bad böner för att torkan skulle lindras. Hon föreslog också att Zhu som en försiktighetsåtgärd skulle skära ned kostnaderna och fylla lagren när tiderna var goda. Hon menade att detta skulle tjäna folket mer än tillfälliga lättnader.
Även om kejsarinnan Ma levde ett sparsamt liv behandlade hon andra med generositet. Ibland åt kejserliga ämbetsmän måltider i hovet efter att de och kejsaren var klara med de kejserliga angelägenheterna.
Kejsarinnan såg alltid till att köket serverade ett anständigt mål mat. Hon sade ”Våra egna måltider ska vara enkla, men flitiga ämbetsmän bör få god mat.” Kejsarinnan var väl respekterad av dessa ämbetsmän.
Kejsarinnans egna erfarenheter av fattigdom och en svår ungdomstid hade lärt henne att vara försiktig med det hon hade, och därför värdesatte hon vikten av god hushållning och förbjöd allt slöseri.
Efter att hon hade blivit kejsarinna lagade hon fortfarande sina gamla kläder och bar dem. Däremot var hon generös och god mot andra, inklusive de kejserliga bihustrurna och deras familjer. Hon gav personligen nya kläder till palatsets pigor och gåvor till alla under festivaldagar, och hon var känd som en lättsam kejsarinna.
Kejsarinnan Ma läste historier om tidigare dynastiers välrespekterade kinesiska kejsarinnor. Hon skrev av historierna och förvarade texterna som värdefulla referenser att lära sig ifrån. När någon ifrågasatte om inte en del av kejsarinnorna var för generösa och snälla för att regera riket, svarade hon: ”Det är bättre att vara medkännande än att vara hård, eller hur?” Alla höll med.
År 1382 blev kejsarinnan Ma allvarligt sjuk, men hon vägrade att träffa en läkare. Hon sade: ”Ingen kan undkomma sitt öde. Om det är dags för mig att dö kan inga mediciner bota mig. Om jag träffade läkaren skulle han kanske bli beskylld för min död. Nej, jag vill inte träffa någon av dem.”
Hon insisterade på att inte ta någon av läkarnas mediciner, trots att kejsar Zhu lovade att inte döda någon läkare. När hon blev ännu sämre rådde hon kejsaren att fortsätta rekrytera talanger och be de ärliga ämbetsmännen om råd.
Hennes sista ord till sina barn och barnbarn var: ”Ni har tur som är födda i palatset. Ni ska alltid vara medvetna om de vanliga människornas hårda levnadsvillkor. Tjäna folket väl, var tacksamma mot gudarna och slösa inte bort er lycka.”
Kejsarinnan Ma dog vid en ålder av 51 år. Hon var djupt saknad av palatsets pigor och en sång, som förmedlade den kärleken till henne, blev mycket populär i palatset.
Kejsar Zhu blev så bedrövad att han aldrig tog sig en annan kejsarinna. Till hennes minne beordrade Zhu att hennes undervisning i palatset skulle sammanställas i en bok, vilken sedan dess har spridits vida omkring.
Sedan lång tid tillbaka har Kina varit känt som ”Mittens Rike”. Benämningen har en djup innebörd och beskriver ett land där gudomliga varelser och människor en gång i tiden levde sida vid sida. Den traditionella kinesiska kulturen anses vara en ”gudomligt” inspirerad kultur, och är den enda kultur i världen som har 5 000 år av kontinuerligt nedtecknad historia. Den har efterlämnat otaliga litterära klassiker, historiska dokument, kulturlämningar och nationella förteckningar som speglar dess enorma omfattning.
