Den här texten av finanskolumnisten Dao Feng handlar om Cao Dewang (även känd som Cho Tak Wong), en välkänd kinesisk filantrop och entreprenör inom glasindustrin. För två månader sedan avslöjade Cao sina planer på att investera uppemot en miljard dollar i USA, något som tros skapa tusentals jobb. En intervju nyligen med Cao, där han förklarar varför han fattade det här beslutet, har lett till intensiva diskussioner i Kina om landets ekonomi och hindren för att göra affärer i Kina. Dao Fengs text var en av de mest populära i det här ämnet.
För ett år sedan sålde den kinesiske fastighetsmagnaten Li Ka-shing av fastigheter på det kinesiska fastlandet för enorma summor och ”flydde” till Storbritannien.
På den tiden cirkulerade en artikel mycket på nätet med rubriken ”Låt inte Li Ka-shing springa sin väg”. Kanske berodde det på att Li hade medborgarskap i Hongkong och inte var fastlandsbo, men statliga medier tog inte hans reträtt på så stort allvar.
Kinesisk ekonom: Privat äganderätt är avgörande för Kinas framtid
Ett år senare lämnar Cao Dewang – ordförande för Fuyao Glass Industry Group, världens näst största tillverkare av bilglas – Kina för USA, för att bygga fabriker och investera en miljard dollar. Den här gången är kinesiska medier i uppror.
Varför flyttar Cao, ”glaskungen” och Kinas välgörare nummer ett, till USA? Det handlar om kostnaderna för att göra affärer i Kina. Enligt Cao så leder kostnaderna för mark, skatter, energi, logistik och annat till att det blir mycket dyrare i Kina än i USA, trots de lägre lönerna.
”Vi måste allvarligt fundera över hur vi ska behålla dessa kinesiska tillverkare och i handling stödja utvecklingen av Kinas realekonomi.”
Cao är en nyckelfigur inom Kinas tillverkningsindustri, och hans ekonomiska bedömning visar sant entreprenörstänkande, även om det får Kina att tappa ansiktet. Kapital jagar naturligt efter den högsta avkastningen, och om det här är sant så röstar Cao nu med fötterna mot Kinas dåliga realekonomi. Kinesiska medier kräver nu att Cao stannar. Men om Cao Dewang skulle stanna, innebär det också att Zong Qinghou, Dong Mingzhu och andra entreprenörer stannar?
Vi måste allvarligt fundera över hur vi ska behålla dessa kinesiska tillverkare och i handling stödja utvecklingen av Kinas realekonomi.
Att laga Kinas realekonomi
För att skapa en ”långsam tjurmarknad” har den kinesiska värdepapperskommissionen nyligen slagit ner på ”monsteraktier” – alltså aktier vars kurs endera skjuter i höjden eller faller på ett orimligt sätt – trots att det lett till stora förluster på finansmarknaden. Det verkar som om Liu Shiyu, kommissionens ordförande, är väl bevandrad i politik. Kommissionen har svarat på kraven ovanifrån på att omvandla ekonomin från virtuell till verklig, genom att minska skulderna, klämma åt bubblan och skydda mot risker. Det verkar som om man nu insett att det inte går att vänta längre med att blåsa liv i Kinas realekonomi.
Under den senaste Centrala ekonomiska konferensen satte högt uppsatta tjänstemän tonen med sitt fokus på att minska bubblorna. Enligt det här tänkandet kommer justeringarna att bli kännbara för aktiemarknaden på kort sikt, men det ska även utgöra grunden för en långsam och stadig tjurmarknad under 2017. Däremot förutser man även en långsiktig brist på kapital.
Varför drar inte Kinas realekonomi in pengar? Det beror på bristande efterfrågan. Varför är efterfrågan bristande? För att folk inte har pengar att spendera. Varför har folk inga pengar? För att deras pengar försvann i fastighetsspekulationer och diverse finansbluffar. Dessutom har åratal av stimulansåtgärder lett till tillgångsbubblor, vilka har gjort de rika rikare och de fattiga fattigare. Tillväxten av M2 gynnar mest höginkomsttagare, men deras behov av att konsumera kommer inte att växa lika mycket eftersom marginalnyttan minskar.
”Det går inte att förneka att företagarnas bördor växer, och i långa loppet är kapitalflykt ofrånkomlig.”
Efter att recessionen drabbade realekonomin med början 2014 har en flodvåg av ”heta pengar” blåst upp den ena bubblan efter den andra. I början av 2014 var det rally på obligationsmarknaden, och under andra halvåret var det aktiemarknadens tur. Under 2015 var det fastighetsmarknaden, följd av råvarubörsen under 2016. Dessutom har internetanvändningen lett till en acceleration och en bubbla inom den virtuella ekonomin de senaste åren; många företag har kunnat få miljardinvesteringar bara genom en bra powerpointpresentation.
Om vi vill tillbaka till realekonomin måste vi våga och agera, annars kommer alla våra företagare att fly.
Cao Dewangs historia sätter också ljuset på en stor svag punkt i Kinas ekonomiska återhämtningsplaner: Kina har det största antalet statliga investeringsprojekt i världen. Man måste därför ta ut de högsta skatterna för att hålla sig flytande. Dessutom, när lokalregeringarnas förtjänster från markförsäljning tar slut så kommer skattetrycket att öka ytterligare. Just nu känns tanken på skattesänkningar sannerligen avlägsen!
Kinas inkomsttillväxt per capita har länge varit lägre än landets BNP. BNP-tillväxten har i sin tur varit lägre än skattehöjningarna. Det går inte att förneka att företagarnas bördor växer, och i långa loppet är kapitalflykt ofrånkomlig.
Lösningen ligger i en mindre statlig sektor, inklusive minskade processer för godkännande av projekt, storskaliga uppsägningar av statsanställda, minskning av alla sorters ineffektiva investeringar och omfattande skattesänkningar. Resultatet kommer att bli att människors inkomst kommer att växa snabbare än BNP och att BNP kommer att växa snabbare än skatterna.
Det här är en kortad översättning av en kinesisk artikel som författaren postade på sin personliga blogg på sajten Sina. Dao Feng (pseudonym) är en välkänd och inflytelserik kinesisk bloggare och aktieanalytiker som skriver mycket om Kinas aktiemarknad och ekonomiska frågor, och som har miljontals läsare varje månad.
