Det fornengelskspråkiga eposet ”Beowulf” gavs nyligen ut av Modernista, i översättning av Björn Collinder. Verkets ursprung är omstritt, men det tros ha skrivits ner någon gång under sent 500- eller tidigt 1000-tal. Det är en lika konkret som vacker berättelse, som sätter äran framför livet.

Även om ”Beowulf” till språket inte är skandinaviskt hör det onekligen ändå hemma i vår litterära kanon, då det utspelar sig i Danmark och Geatland, som i dag tillhör Sverige. Så sent som i somras publicera­des en bok som argumenterar för att eposet tilldrar sig på Gotland. Berättelsen utgör sprängstoff för historiska analyser. Fanns kanske Beowulf på riktigt? Det verkar inte konstigt att anta, då eposet rymmer verkliga personer. En annan fråga är vem som skrev det, eller om det kanske rör sig om många olika berättelser som har slagits samman. Oavsett vilken verklighet och vilka upphovsmän ”Beowulf” härstammar från gör det sig antagligen bäst att läsas som självständig litteratur. Just detta är det storartade med konsten: att den är något för sig och kan säga något generellt om vår tillvaro.